250210
dra i något slå något slita och skrika och springa
springa iväg och tömma mina tårar
vänta på att denna demon i mig försvinner
fyllas med honom
och orden
meningen
med
det
jag
inte
hittar
i mig själv.
kom
kom
kom järnspöken
änglar och demoner,
ta mig
göm mig
visa inte var jag finns
för jag finns ju inte
snälla
hjälp
jag försvinner
ut från mig själv
rinner ut i sanden
tappar det jag byggt
upp
ner
det jag bryter ner
just nu.
hjälp.
280210
försöker se från alla vinklar
kika in i varje vrå i mitt sinne
skakar om mig själv och väntar på att jag ska landa
med båda fötterna på marken
och förstå vad som händer.
Men jag landar aldrig,
jag flyger
och snurras runt.
Magen vrids,
halsen stryps,
ögonen vänds
och mitt sinne har lämnat mig.
Jag delas på mitten och stirrar på mig själv,
behöver inte längre en spegel,
behöver bara svar
och mindre frågor.
Vem är jag? Vad händer?
270210
När jag inte lever i hans värld
så kryper jag in i Håkan och Jens ord,
försöker förstå och jämföra,
se att jag inte är den enda som känner såhär.
Det gör inte ont så länge du är med mig,
gråsparvar och aprilhimlar,
regnmoln och dimmiga dagar.
Håkan, vad tänker du?
Jens, vad svarade Nina på ditt brev?
Fan.
Alla mina försök på att förstå mig själv,
vad gör jag?
Vem är jag?
Det gör inte ont när kicken skallar.
Det gör inte ont.
Det gör inte ont.
Men du är inte med mig,
så jo
det gör ont.
Det gör ont att få skiten i sig,
det gör ont med vänner jag lämnar.
Fan. Hjälp mig.
180210
omfamnar mig och kallar på mig.
Snön virvlar och dansar runt mig
välkomnar mig in i någon värld
jag inte känner till
men kommer komma in i.
Jag vågar inte kolla mörkret i ögonen
fråga vad som kommer hända
vart jag befinner mig
och vad det vill.
Jag tar emot kramarna
kramar tillbaka
dansar med snön
men jag blundar.
Och ler.
Jag har förstått
att mörkret försöker visa mig min insida
och snön smälta bort min yta.
Få mig att förstå,
sluta le,
det är inte du.
150210
Och sen var det ju det där med att ta tag i saker,
sluta tänka,
sluta komma på massa andra roliga saker att göra,
sluta äta,
koncentrera mig.
Det där med att kunna slå sig själv på käften,
inse allt onödigt skit man gör,
hur många timmar man lägger ner på tankar,
att bara sitta och glo och tänka.
De där timmarna som känns på meningsfulla,
varenda tanke känns så viktig,
varenda låtrad känns så betydelsefull.
Allt handlar om mig,
allt är skrivet från mig till honom.
Det måste vara så,
det måste ju bara vara menat att vara såhär.
Ja, du vet.
Vi.
150210
På något sätt så spelar det ingen roll var
eller när
eller varför
hur
eller vad som kommer hända.
Det enda jag bryr mig om är
att,
att det händer.
Att det kommer kännas,
att det inte kommer bli
ingenting.
Att,
bara att
att vara.
140210
och allt känns meningslöst
och det inte finns något att göra åt saken.
Man bara sitter och väntar
på att tiden ska springa iväg,
så att man kan fånga den när man behöver den
för att göra världen meningsfull.
Men just nu står tiden still,
och jag vet inte hur länge jag klarar det.
(utan dig)
110210
Typ såhär; tack jocke.
När ska jag lära mig att ingen är hel?
Att allting är mer eller mindre trasigt
Glöm symmetrin, tänk att mindre ger mer
Men episoden slutar ändå med att
Ingen kom ridande till ditt försvar
Det fanns ingen som vittnade till din fördel
Nej, det är bara du och så har du ju mig
Men jag är ingen man kan räkna med i kris
Men kärleken som fanns där en gång
Har byggt något vackert som krossar allt
Kärleken finns där en gång
Bygg något vackert som krossar allt
020210
Nä
Jaha, där satt du ja.
Blick.
Du mår bra?
Blick.
Ja.
100210
Skorstenar, tunnlar, tågstationer och rök.
10 minusgrader
ett cigarettmoln.
Frestelsen av att hoppa in i det
dyka, komma bort
in
i någon annans liv.
Skräcken, tanken, frågorna.
Tanken på skräcken av svaren på frågorna.
Rysningar, kyla, grus mot is.
Skrik, skratt.
Le,
bara gör det
annars tycker dom att du är tråkig.
Snöspöken, isänglar och brinnande djävular.
Klumpen i halsen förlorar mot viljan att hålla den kvar.
Öppna inte dig, visa inte dig.
Neonskyltar, ilande ljud.
Skrik, tystnad.
Bara munnar som rör sig.
Och så är jag i din värld igen.
100210
Kramper.
Halsen stryps av min inre oexisterande demon.
Kvider.
Tårarna rinner,
stirrar på mig själv i den utåtbuktande lampan.
Stönar.
Händerna svettas,
skriker.
Höjer volymen,
svider.
Dånar i öronen.
Tappar luften.
Sätter klorna i benen,
ryser, morrar.
Blod.
Sträcker på halsen för att hitta syre,
gnäller,
faller ihop.
Allt snurrar, gapar och stirrar.
Golvet rasar, väggarna viker sig och taket lyfts upp.
Tystnad.
Sen försiktigt, oskyldigt flyger ljuset iväg.
Kvarlämnad.
070210
Det är inte fel
Och inte rätt.
Det är rätt
Men så fel.
Allt snurrar
Tiden står stilla.
Rör på dig
Gör någonting.
Visa någonting
Vad jag vill se.
En förändring
Men inte en hastig vändning.
Jag behöver någonting
Något som behövs.
När tiden står still
Så snurrar man runt.
Det är inte rätt
Fel.
Man skriker
Men man syns inte.
Jag står
Medans marken snurrar.
Jag hoppar
Och marken byter plats.
Jag blundar
Och världen slår mig.
Jag skrattar
Och världen blundar.
Världen snurrar
Och jag springer.
Iväg.
080210
som dinglar från sida till sida i bussens korridor.
En bit i från ligger en påse från systemet,
en ölburk
och utspillt vin.
Framför mig, kanske lite mer mittimot,
sitter 4.. 5? tjejer med klänning och högklackat.
Någon har också en svart skinnjacka.
De är påväg till en fest
som de kanske inte kommer in på.
Men man tar ju chansen,
annars är det bara att åka tillbaka.
(Det kostar faktiskt bara 30 enkronor
och 30 minuter.)
Sen så har vi ju det här med cidern.
Röd cider i glasflaska som börjar på B,
i andra handen ett paket Level.
Inte heller har dom glömt den halvnya Sony Ericsson-mobilen
som råkat fått en spricka i glaset.
Måste lämna in
men får ju inte lön förens på måndag.
Fan.
Och studiebidraget måste jag lägga på mina skor.
Så söta.
Nu säger busstanten något
och jag ska av.
Jag håller andan och går ut
andas.
Vad är det med såndär röd cider egentligen?
090210
någonstans, bortom din blick
och din syn, så får något dig att slå huvudet bak
ner
och upp igen
utan att kolla på mig.
jag behöver inte kolla på dig för att se,
jag ser hur ont det gör.
du behöver inte göra något för att få mig att förstå
att dina ben darrar
och att dina fötter skenar.
det är inte is under dig, inte el och inte spikar.
jag behöver inte göra något.
jag kan inte göra något.
jag kan inte dra bort det oexisterande under dig,
så jag står kvar
och ler, ett snett leende.
