One night to be confused

Jag låg på hans bröstkorg när han sov och undrade hur man njöt fullt ut. Jag låg tårögd och slogs av någon slags klaustrofobi i mina egna tankar eftersom jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att ta vara av varenda sekund. Hur gör man? Jag visste att jag aldrig skulle vara med om någonting liknande igen. Jag låg på honom då, vilket jag inte skulle göra senare på dagen och inte nästa dag heller och inte om några dagar och inte om ett år. Vad gör man då? Hur ska man njuta i den situationen? Kan man njuta när man egentligen bara vill slå honom gul och blå och säga att, jag vill det här men jag orkar inte sakna dig, eller ska man bara ligga där och kolla på honom?
Jag låg bara där och kollade på honom.
Jag sa aldrig att jag skulle sakna honom. Sa aldrig att det fanns en mening med allt han gjorde med mig och att det inte finns någon annan i världen som kan dra sina fingrar i nacken på det sättet som han gjorde.
Han sa aldrig någonting heller. Han kollade bara på mig med en blick jag fortfarande inte kan tyda. Jag vill inte ens tyda den, den är alldeles för djup och säger saker som den inte borde säga. Så jag gömde mig under kudden i flera månader och försökte drunkna i mina tårar för jag tänkte att det inte går att leva såhär.
Istället kysste han mig och jag kysste honom mitt bland alla människor under en konsert för att ingen märkte att saker (två saker) blixtrade bredvid dem. Mitt i denna konsert stannade vi upp, kollade på varandra och helt plötsligt stod vi bara och kramade varandra. Efter två sekunder släpptes allt i våra kroppar och två suckar som smältes ihop till en, överröstade alla gnisslande ljud från mikrofoner och gitarrer och våra kroppar försvann i en famn.
När detta lilla krig (kramen) tog slut så tog han bara händerna runt mitt ansikte och kollade på mig, skakade på huvudet med tårar i ögonen, log och kysste mig igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Kanske hundra gånger igen.
Men inte igen.

Vaknade med världens största leende och kom på efter ett bra tag att det faktiskt var han som var i drömmen, och inte Han. Hela livet förändrades ganska drastiskt, tyvärr. Lyckan som uppstår av att leva i en värld med Honom i några sekunder.

De där sekunderna alltså. Sjukt.

Hans lockar vill slicka gatan

Dra upp dem mot himmeln och ge honom en kick,

Han letar efter kicken.

Ett utbrott som ett hav av inspiration från det du aldrig sett,
konst utan fantasi
skapar du med hjälp av framtiden.

Hon kollar upp mot Jupiter

Kallar på molnen

och får svar från reflektionerna på fönstret till höghusen

Gårdagens tripp med rökmolnet blev en hyllning till höstens sista strålar i alla ära,
det som slutade i en gröt av tårar
fingrar mot fingrar.

Hon drar med fingret mot hans ögonfransar

Det där skulle hon aldrig klara

Å andra sidan så brinner väl alla visioner upp som en mordbrand i henne

Rör inte mitt öga,
rör inte det jag ser framför mig varje dag
rör mig.

Ruset.

Hjärtklappningen.

Blir överväldigad av alla dessa tankar i luften,
dålig luft, varmt och kvavt,
känner på alla dessa kramper i luften med fingerspetsen.

Han tittar på mina knän

Rör med utsidan av hans hand mot min armbåge
mot hans ben
som en sammanflätat ensamhet
eller någon illusion av det
vi inte kom fram till
när förvirringen kom till oss båda.

Jag kollar på dina knän och du känner förvirringen
läget?

Blickar från vänster, blick från höger.

Lever din blick? Jag vet inte,
men du kollar på mina knän.

Jag tänker på november, tiden och räknar hur många fler gånger mitt hjärta slår per sekund än vad som är normalt.
Många.
Går runt med dina ben i mina tankar och ser dina lockar i ögonvrån.

Hur svårt ska det vara? Ett, två, tre steg med dina långa fingrar är det enda du behöver för att nå min hand.
Men du tar aldrig några steg. Mitt huvud står still.
Ett, två, tre steg med dina ben i mitt huvud. Nu tar jag din hand, bara så du vet.

Och sen kramar natten mig som aldrig förr och jag ligger stirrandes och älskar novembersol som om jag aldrig tidigare stött på dess existens.

Ett stort leende sved som en rispande kniv i ryggen på mig, det var nog det som skrämde iväg honom. Han såg hur mycket jag njöt av att se honom besviken. Jag har aldrig sett en människa så besviken innan.

Jag skulle bara. Ville bara slippa säga hejdå. Och nu kan vi inte ens säga hej.

Och sedan i efterhand så kan man sitta här i sin säng klockan 4 på morgonen, dagen innan midsommar och räkna tårarna på kinderna. Ett, två, fem, åtta, tjugofem. Sist jag sa så var när jag räknade hans kyssar. Där mina tårar nu är. Jag sitter och ler, stirrar i luften och släcker lampan. Tänk om det är han ändå, där i dimman.

Några minuter senare blir det alltid värre. Det är då jag sitter och säger ”aj, aj, aj” för mig själv och funderar på hur jag egentligen orkar sitta och gråta. Som ett fån, du vet. Aj, jag saknar honom. Herregud, jag saknar honom så himla mycket. Och jag kan inte göra någonting åt det. Det är bara meningen att det ska vara såhär. En idiotisk mening. Den där meningen, meningen med livet, jag saknar honom. Den meningen.

Herregud. Aj. Tänk om.