040710
Sedan låg vi där länge, vilket inte känns som länge, på varandra, över varandra och runt varandra hur som helst. Det var underbart. Helt sjukt fantastiskt. Jag har aldrig sett mig själv i en person på samma sätt någonsin. Aldrig. Han är som min spegel, en sådan spegel som kan gå sönder när som helst men är dimmig den mesta tiden. Alltid dimmig nästan, helt genomtäckt av smuts. Men ibland, vid enstaka tillfällen så lyser den starkare än någonsin och man kan sitta hur länge som helst och bara kolla på sig själv. Egentligen är det inte rätt att sitta och glo på sig själv och njuta, men man gör det ändå. För man vill ta vara på den tiden då man ser. Men hela tiden vet man att den snart blir smutsig, och det kan inträffa när som helst. Senare i tiden går den sönder, jag kanske till och med tappar den och får otur i flera år. Sju år.
Tänk om jag har tappat honom? Vad har jag gjort? Jag kommer aldrig någonsin se mig själv igen.
Aldrig.
Vad har jag gjort?
