080610
Dom säger nej,
det går inte det är för långt nej du får inte nej det blir för jobbigt
omöjligt
meningslöst
det går inte.
Och sen så blir det molnigt alla skrattar alla ljud bara blandas och sen sjunger han för mig jag behöver inte tänka längre och så vet jag precis vad jag vill och så säger alla
nej
nej
nej
inte igen glöm det
allt
glöm
honom.
Och sen så är hans ögon i nacken liksom som en dimma som den dagen i maj som den gången jag inte hade
kysst
dig.
Då jag inte visste någonting
fast ändå
allt
jag har alltid vetat allt jag sa det jag sa det jag sa det jag visste redan från början att det var rätt fan så fel.
Då det inte regnat på en vecka då det var dimma då jag saknade och saknade och saknade och ramlade i skogen försökte gå vilse och ville bara bort bort bort försvinna komma tillbaka och sen
veta
att
han fanns
på riktigt.
Han var inte på låtsas
då
han fanns då jag vet att han fanns då herregud jag levde ju
med honom.
Glöm honom vadå glöm honom han levde ju jag låg ju bredvid honom herregud jag kände ju på hans hjärtslag herregud vad menar ni? Vad menar ni att jag ska göra?
Lämna
mig själv.
Men nu vet jag inte längre, hur skiljer jag på verklighet och fantasti nu?
Det går ju inte det bara går inte hur gör man snälla hjälp mig
jag
hatar
det
där
hålet
aj
hjälp.
Han sa
han sa
han sa
han sa allt han sa allt han sa verkligen allt jag vet att det inte är en dröm jag vet väl att han sa det. Det han inte fick säga för nu blir allt bara rörigt och jag vet inte vem jag är.
Jag känner igen mig själv genom att tänka på honom. Jag faller ifrån mig själv på grund av honom men hittar tillbaka till mig själv eftersom han är som mig han är som mig han är jag jag är i honom en del en del som inte fattas men jag vet inte hur ska jag veta?
det går inte det är för långt nej du får inte nej det blir för jobbigt
omöjligt
meningslöst
det går inte.
Och sen så blir det molnigt alla skrattar alla ljud bara blandas och sen sjunger han för mig jag behöver inte tänka längre och så vet jag precis vad jag vill och så säger alla
nej
nej
nej
inte igen glöm det
allt
glöm
honom.
Och sen så är hans ögon i nacken liksom som en dimma som den dagen i maj som den gången jag inte hade
kysst
dig.
Då jag inte visste någonting
fast ändå
allt
jag har alltid vetat allt jag sa det jag sa det jag sa det jag visste redan från början att det var rätt fan så fel.
Då det inte regnat på en vecka då det var dimma då jag saknade och saknade och saknade och ramlade i skogen försökte gå vilse och ville bara bort bort bort försvinna komma tillbaka och sen
veta
att
han fanns
på riktigt.
Han var inte på låtsas
då
han fanns då jag vet att han fanns då herregud jag levde ju
med honom.
Glöm honom vadå glöm honom han levde ju jag låg ju bredvid honom herregud jag kände ju på hans hjärtslag herregud vad menar ni? Vad menar ni att jag ska göra?
Lämna
mig själv.
Men nu vet jag inte längre, hur skiljer jag på verklighet och fantasti nu?
Det går ju inte det bara går inte hur gör man snälla hjälp mig
jag
hatar
det
där
hålet
aj
hjälp.
Han sa
han sa
han sa
han sa allt han sa allt han sa verkligen allt jag vet att det inte är en dröm jag vet väl att han sa det. Det han inte fick säga för nu blir allt bara rörigt och jag vet inte vem jag är.
Jag känner igen mig själv genom att tänka på honom. Jag faller ifrån mig själv på grund av honom men hittar tillbaka till mig själv eftersom han är som mig han är som mig han är jag jag är i honom en del en del som inte fattas men jag vet inte hur ska jag veta?
