271010
åh. dumma sandra. det känns inte så, inte alls. och jag orkar inte vänta. dumma dig för att du är exakt som jag men jag vill inte vara här och inte nu för det händer ingenting och det klarar jag inte av och jag vill bara springa till någonting. någonting som vill springa mot mig. jag vet inte men jag behöver någonting.
och på något konstigt sätt så är jag så himla säker på att jag är över honom.
jag måste bara vara det.
jag har sagt det många gånger
och gråtit en halv natt efteråt sen.
men så blir det inte igen.
jag behöver inte honom. längre.
281010
att ta kärlekslektioner har aldrig varit någonting för mig
och jag gråter fortfarande när jag hör no time for us.
om det fanns någonting jag kunde göra,
förändra
eller på något sätt bara förstå,
så skulle jag inte göra det.
jag vet inte om höstlöven kommer upp ur jorden
trycks ner, eller stannar på marken
men det selar nog inte så stor roll
för det är väl ändå ingen som bryr sig om hur något egentligen
är.
och nu är
är
det faktiskt så,
att jag inte orkar mer.
och nu är det bara så,
nu är han borta
för jag orkar inte mer.
241010
jag är så sjukligt stressad över allt och det svider överallt.
kan inte sitta still bara skriker och gråter och jag vet inte när jag slutar.
jag hatar mig själv. något innerligt, äckligt, jävla mycket.
har aldrig hatat något eller någon så mycket. vill bara spy på mig själv. nu.
241010
dagbok inatt 02.00: jag har druckit WWWodka. och är full. ja. men ändå. bad alla (några) skriva i min cup cake-bok. på 1-bussen från helsingborg. (spyr på staden) bl.a. eva, några fulla fjortisar och olle. sånt är ju fint.
"ja, precis" sa hon.
231010
det är mina upplevelser och illusioner jag är kär i,
mina drömmar och dom tankarna som jag bara improviserat
som gör att jag blir yr, dum och ung.
det är dom som får mig att rikta kniven mot mig själv,
inte säga ett ord till honom,
och få honom att inte säga ett ord till mig.
fast det är klart,
tanken på dom där blonda hårstråna i
rött
blått
gult
lila strålkastarljus
får mig att bli yr.
eller den där kroppsdelen nedanför näsan som fick mig att ramla,
bara för att han ville.
jag bad inte ens honom,
jag tackade inte ens honom.
fast det är klart,
det var ju meningen från början att det skulle göra ont.
men hur länge vet jag inte.
kanske ett år,
eller två.
jag har inte mött någon tidig majsol än.
231010
februaritankar.
Hur? Det går bara inte.
Vill bara dö. Orkar inte. Saknar honom. ALlt är fel, ingenting är rätt inget känns bra. Absolut ingenting.
Du är. En dröm. En dröm för bra för att vara sann. Jag vågar inte tro på dig. Tro på verklighet.
Tiden står still och jag orkar inte springa. Orkar inte vänta orkar inte vara ovetande. Orkar inte. Utan dig.
Alldeles för längesen. (jag pratade med honom)
Jag orkar inte mer.
Jag kom på de tnu, jag vet varför jag behöver dig. Du måste slå mig.
Jag vill ha dig jag vill ha allting.
Jag vill ha honom här.
Tänk om han var här.
Jag vet inte om jag kommer orka. Och eftersom jag tvekar så måste jag komma på något annat att tänka på. Men det går inte. Jag kommer inte orka, har inte orken.
Jag hatar dig.
211010
Har andats rök i veckor
räknat dagarna bakom mig
skrivit upp namnen på mina offer i listor.
Egentligen är jag ju det enda offret.
Jag vill vara offret.
Solen går upp i fönstret
och får rummet att fyllas av ljusfläckar
(det är det finaste jag vet)
Månen går upp på andra sidan huset
bildar skuggor på väggarna
som mina drömmar sedan ska klättra i.
Jag vaknade upp ur min sömn
eftersom jag kom på hur hans ögon ser ut.
Jag la mig ner igen
och allt var som bortblåst
men av vad vet jag inte.
Jag vaknade av att någon satt på min sängkant
men han försvann lika snabbt igen.
Varför vet jag inte.
Alla bara försvinner.
(han hade lockigt hår
och hatt)
250610
Ett stort leende sved som en rispande kniv i ryggen på mig, det var nog det som skrämde iväg honom. Han såg hur mycket jag njöt av att se honom besviken. Jag har aldrig sett en människa så besviken innan.
Jag skulle bara. Ville bara slippa säga hejdå. Och nu kan vi inte ens säga hej.
Och sedan i efterhand så kan man sitta här i sin säng klockan 4 på morgonen, dagen innan midsommar och räkna tårarna på kinderna. Ett, två, fem, åtta, tjugofem. Sist jag sa så var när jag räknade hans kyssar. Där mina tårar nu är. Jag sitter och ler, stirrar i luften och släcker lampan. Tänk om det är han ändå, där i dimman.
Några minuter senare blir det alltid värre. Det är då jag sitter och säger ”aj, aj, aj” för mig själv och funderar på hur jag egentligen orkar sitta och gråta. Som ett fån, du vet. Aj, jag saknar honom. Herregud, jag saknar honom så himla mycket. Och jag kan inte göra någonting åt det. Det är bara meningen att det ska vara såhär. En idiotisk mening. Den där meningen, meningen med livet, jag saknar honom. Den meningen.
Herregud. Aj. Tänk om.
191010
Omöjlig och olycklig kärlek är ungefär som att drunkna. Fast med medvetandet halvt kvar, och ens hand fortfarande i hans. Och så tar det liksom aldrig slut. Det där plågsamma sökandet efter luft varar i evigheter, man kämpar utan framgång. Det är väl bara så det ska vara, antar jag. Han släpper ju aldrig.
(Fast, jag undrar om det kan göra så jävla ont att drunkna. Jag har ju faktiskt hållit andan i ett halvår)
191010
vi springer på rälsen
kastar sten på allt som kommer i närheten,
springer
hoppar upp på tågets tak och skriker att
vi lever, över alla andra.
viskar i varandras öron att
det där är vad dom ska tro,
dom ska tro att vi lever.
så vi skriker och hoppar på tågets tak,
hoppar ner,
gömmer oss under
och viskar ner alla passagerare.
alla dansar runt i en ring,
ler med blodet i mungipan,
sedan springer vi
bredvid tåget och viskar att
målet ligger framför tåget
skrik och spring.
det är så underbart,
alla ser stjärnor samtidigt.
181010
hålet har alltid funnits där.
det finns för alla människor,
även dig,
till och med dom.
dom som inte har några känslor,
vi
dom
du
jag.
alla.
man ställer sig på ett ben
vänster
höger
fram
bak.
tur, jag missade hålet.
det har jag också gjort,
bra va.
(det ligger åt höger)
har alltid lutat åt vänster,
lite framåt.
men nu lutar jag med lillfingret på kanten till det högra hålet.
och jag orkar inte hålla kvar.
300810
Som om det var en bro som ledde någonstans,
som om jag trodde att det var någon livrem
en hjälp
för att komma över.
Som om sakerna du inte sa betydde någonting,
som om jag trodde att de inte skulle förändra någonting
för mig,
det som inte spelade någon roll för dig.
Som om det gör någon skillnad när mina pengar tar slut,
som om tankarna är så utslitna på dig att de inte orkar tänka någonting annat
än på dig igen
och fortsätta gå runt som något jävla kretslopp.
Som om du inte sa det du inte fick säga, det som spelade roll,
som om jag inte sa någonting
till svar
det som kunde gjort allting bra igen.
Som om inte allt började med ett slut och slutade med en början,
som om jag inte vetat det hela tiden.
En jakt på lycka
blev en slakt av fred.
171010
Han är inte där
Aldrig
Han kommer aldrig
i Lund
Spelar ingen roll
Spelar ingen roll
Alltid borta
Vardagar
Ni får aldrig åka
hem
som nån som du kan döda dör.
161010
vi har aldrig sagt hej till varandra.
vi har aldrig sagt hejdå till varandra.
vi har aldrig berättat vad vi tänker om varandra.
men det har aldrig behövts heller,
vi bara är.
jag vågade aldrig hålla din hand
vi är inte såna som i slutet får varann.
141010
mobilutkast: han kysste mig. en. två. tre. hundra tvåhundra trehundra herregud fyrahundra gånger. jag saknar honom. jag saknar honom och det gör ont i hela mig.
det värkte i hela mig så mycket jag saknade honom.
jag kommer ihåg
klart jag kommer ihåg.
men jag hade träffat honom för 2 timmar sedan
och visste att jag skulle träffa honom snart igen.
det gör ännu ondare nu,
och jag vet inte om jag någonsin kommer träffa honom igen.
det var en självklarhet då.
jag skrattade
"varför skulle vi inte träffas igen? det är en självklarhet. VI är självklara."
jaha
sen när
till när
aldrig.
det enda som skrämmer mig är att jag inte vill leva utan honom.
141010
varför skulle jag någonsin glömma dig
om jag inte har gjort det nu?
jag vet inte vad jag väntar på.
101010
vi kan gunga gungbräda så får du se vem som bär på den största delen av oss.
du ska få se hur det ser ut när jag faller till botten,
marken och slutstationen av allt.
du ska få se att jag aldrig har och aldrig kommer mena den slutstationen du är på varje kväll,
men att mitt tåg är något du aldrig trott att du åkt tidigare.
du har varit på det en gång
men du hoppade av vid fel station.
du var borta, jag kunde inte hitta dig.
när tanken slog mig att du hoppat av på fel station
så jag släppte tåget ur mina händer.
tåget kraschade in i betongväggen,
fick alla tegelstenar att rasa och alla människor att skrika.
alla skrek utom jag.
jag stod som en förstelnad gestalt bland smutsmolnen
och följde din ryggtavla ut.
den enda överlevande ryggtavlan.
vi, jag och min lilla stad, är fortfarande chockade och andas tung i slow motion bland skakningarna och molnen
fyllda av smuts och damm.
tåget är flera månader försenat
det väntar på dig.
det finns alltid bara en slutstation.
men snälla, skynda dig.
131010
jag tycker om att se ditt namn
bara för att jag vet att du är där.
är
jag hatar ju att vara.
men jag älskar att du
är.
någonting bara är.
jag klarar inte det.
ride my wild heart,
och jag överlever på ditt namn.
om
eller när
eller jagvetinte
men
när
jag träffar dig.
jag kommer dö.
finns du ens?
undrar om du
är.
nä.
eller jo.
du är den enda i hela världen som
är.
101010
står kvar ensam och stirrar på vägen och dimman
och jag är inte rädd
för den.
det har jag alltid varit innan.
det enda som skrämmer mig är att jag vill in
dit
för jag vill bara bort från allt.
väntar fortfarande på att något ska slå mig.
för jag kommer aldrig över dig
jag kommer aldrig komma över dig.
att jag inte har förstått det.
du är ett ärr, det går förfan inte bort.
att jag inte förstod.
du är inte vem som helst,
ingen kommer någonsin kunna ersätta dig.
jag drömde om dig inatt.
det enda jag kommer ihåg såhär några timmar senare
är mitt leende.
allt var ljust
det var nog i himmeln förresten.
magiskt liksom.
du log också.
och våra leenden synkades så fantastiskt
tillsammans
det fanns inget avstånd.
ingen himmel och inget helvete,
vi liksom. mitt emellan.
och sen vaknade jag
och log.
sedan slogs jag av den där hårda, kalla vardagslukten och fick tillbaka den där huvudvärken. den där värken som säger att någonting bara
är.
allt bara är
jag hatar att vara.
041010
jag måste fortfarande bokstavligen springa ifrån matbordet för att slänga mig i min säng, skrika "varför?" in i kudden och sen inte kunna sova på hela natten för att ens gråt gör så att man sätter i halsen och spyr.
jag spyr över dig.
du nöjer dig inte med miljoner tårar.
det är helt sjukt.
att jag är så svag
för dig.
en manodeprissiv-liknande varelse som bara springer runt och häller vatten ur mina egna ögon och spyr upp mitt inre.
en fucking demon.
jag sa det hela tiden
du är en demon
i
mig
hela tiden.
du kan äta upp min spya.
030910
röd
wäääääääääääääääääääääää
du ba suckade
o ja ba blåste iväg
o
ba
thhja.
allt snurrar SHIT
T
T
T
TT
T
TTTTTTTTTTTTTTTTTT
Blå.
hehe inte blå
du fattar.
