300910
hela mitt liv
i hela mitt liv har jag bara kunnat skita i saker gå vidare och bara blåsa iväg allt som om det inte väger ett minsta lilla gram jo det är sant men nej inte nu.
nu när man behöver det så går det inte
han är väger som en jävla elefant.
sjuka jävel.
300910
jag har aldrig varit förvånad,
har aldrig frågat mig själv eller någon annan
"hur kunde detta hända?"
har aldrig skakat på huvudet eller kommit med någon förklaring när någon sagt att det är så förbaskat sorgligt.
för det är så förbaskat sorgligt,
helt fruktansvärt äckligt jobbigt orättvist sorgligt.
men förvånad är jag inte,
varför skulle detta inte hända
mig liksom.
jag visste det hela tiden,
varför skulle någonting bli bra,
varför skulle jag någonsin lyckas med någonting?
det är det enda som inte är sorgligt,
jag vet vem jag är.
(ingen)
men
jag blev ju helt såld.
är fortfarande.
helt isolerad,
jag blev förstörd.
rakt igenom.
och det är det som är sorgligt.
att meningen
från hans första ord
var att jag skulle bli förstörd.
jag visste det från hans första ord.
och jag ville inte, för allt i världen, stoppa honom.
mig själv.
han var rätt.
är.
280910
gick på tå
för att inte missa ett enda ord vad han sjöng.
stod som förstelnad.
grät.
för du har glömt mig.
och allt är
fucking försent.
sinnes-jävla-sjukt.
Simon Norrsveden – Innan du glömmer mig
270910
men det är omöjligt, det är någonting som inte vill ta emot mig.
om jag blir kär i dig, så ber jag dig. ta det lugnt med mig.
vissa hål bildas helt enkelt för att finnas kvar
föralltid,
det är väl bara så. det är väl bara så det ska vara.
att det skulle göra ont, att jag skulle lida från första dagen.
att allt fortfarande gör ondare än att klämma fingret i dörren.
jag kommer ihåg när jag satt på marken, då, 30 maj eller vad det var,
kollade på alla runt mig.
jag höll andan i 1 minut.
andades.
1 minut till.
för jag ville inte gråta. men vattnet kom ju ut ändå såklart.
jag kollade efter någonting på marken som jag kunde skada mig med,
se något annat rinna ur mig, något annat svida, något annat
verkligt.
men det fanns ingenting. jag satt bara förstelnad
medans dom berättade att vi
att
att vi
att vi två såg ut som en hel kärleksfilm.
det blev en klump i min hals, och för en gångs skull ville jag andas.
ville ha svar. men det kom inget alls.
hon bara kollade på mig med glansiga ögon och en sorgsen blick. jag kunde inte kolla på er, ni var så fina, sa hon.
då gick det inte mer. jag sprang iväg.
sen kommer jag inte ihåg mer.
allt är svart.
250910
hela min insida rör sig,
jag har höjdskräck
och det känns som jag står på mount everest.
men nu gör jag inte det,
eller det vet man aldrig.
men nu måste jag springa iväg
på gator
till gathörn.
cigarettrök,
dölj det jag känner.
jag bara älskar det
det
ja jag gör det.
det.
gör jag.
och allt bara snurrar
åååäö.
230910
210910
hur
det
nu
går
till
jag viskar in i kudden: vad var meningen med det här? vi kunde väl lika bra återgått till att du fanns, till att du är här.
170210
1, 2, 3 spring.
Hoppa och skratta och krama mig och dröm om mig och bara tänk
en
en liten tanke
till mig.
Ge mig hicka och ge mig hjärtklappning,
ge mig allt du bara har att ge mig,
jag tar emot allt
för du har mitt hjärta.
Du vet att jag inte kan ha ansvar över mitt eget
hjärta
längre.
Jag vet att du har det bättre,
säkrare där
vad du än gör med det.
Vad som helst,
vad du än gör med det,
så behåll det
för du kommer göra det bättre.
Jag försvinner långsamt i tiden och ut från ditt synhåll,
sitter och kollar på dig utanför dina tankar,
så stor, så liten.
Så liten jag är,
jämfört med dig.
Min värd, mitt hjärta, mitt allt hos dig.
Jag kommer aldrig möta din blick och mina öron kommer aldrig nudda din röst,
därför slutar jag nu.
Mig mitt hjärta i dina händer.
110510
Att jag kan sitta i timmar och bara kolla på ditt namn
Det är så sjukt.
Det är inte det
att det är ett namn,
några bokstäver
och att det är du.
Du.
Nej, det är inte det.
Det är att jag vet att du är bakom det där namnet,
och bakom namnet så finns det något så fantastiskt.
Fantastiskt
långt borta.
På alla sätt.
Och det är det jag hatar.
Så jag sitter,
stirrar
och hatar.
130510
vilket jävla träsk
vi har hamnat i.
du och jag.
(i wish)
jag,
bara jag. såklart. tyvärr.
som vi omfamnas av vårvinden
/som mest består av dimma/
så dansar vi ändå,
låter tankarna glida iväg på något annat
så att vi kan leva våra vanliga
problemlösa liv,
för att sedan gå hem
och tänka på det då istället.
musiken drar med sig värmen i rummet,
tillsammans med datafläkten och de dåliga högtalarna,
och får rummet att bli kallt
och färglöst.
sen sitter jag där,
stirrar,
och funderar på den där frågan som snurrar som en karusell i hjärnan.
vi var vi var 16 år
du och jag.
och sen tog det stopp.
16 år du och jag.
det fanns något vi hade tillsammans,
en ålder.
har vi någonsin haft någonting mer?
i said i want you,
just exactly like i used to.
baby, this is only bringing me down.
det där har snurrat i mitt huvud sedan jag hörde den första gången, då och då.
aldrig har den svidigt så mycket.
den sved, e.
150510
eller dimma
demon,
eller idiot.
Hur jag än vrider och vänder på dig
det,
så går det inte att bli av med dig.
Sitter på en kall köksstol,
stirrar ut i ingenting.
De bara kommer sådär
tårarna
utan att man vill.
Tillsammans med Bon Iver's röst,
så rinner det ur mig.
Förstår att ditt namn står där
kvar
att du är där bakom.
Som en kniv,
trodde aldrig att ett namn kunde göra sådana sår.
Ditt förnamn tillsammans med ditt efternamn
river upp mig,
ut och in, gör allt för att riva ner mig.
Varför
gör
jag
detta?
Jag har aldrig varit så okontrollerbar,
och du har inte gjort ett skit.
Du råkar bara vara
vara
vara
du.
Spela någon annan,
snälla,
tills jag kommit över dig.
Jag behöver inte detta.
130510
faller längre ner på stolen.
starkt kaffe, kallt.
dricker ändå.
fruktansvärt. äckligt. spyr nästan. lika bra va.
lyssnar på musik som bryter ner mig,
känner det där konstiga sättet halsen vänder sig på
innan man ska spy,
stoppar luften lixom. lixom kväver en, fast man kan andas.
det är det värsta.
att man kan andas.
man bara sitter där som ett fån,
typ sådär nästan-dör.
meningen med det? är?
okej.
sitter snart på golvet,
ser himlen skifta i färg.
känner hjärnan skifta håll, riktning och form.
munnen krymper och tänderna börjar skaka.
det känns som
som att jag sovit i hundra år
samtidigt som en annan del av mig sprungit i hundra år.
jag orkar inte. en del av mig orkar inte. orkar inte ens stå upp. samtidigt som den andra delen slår mig. hårt. så hårt att jag inte har någon känsel någonstans längre.
reser mig upp från stolen, kollar mig i spegeln. trycker ner alla känslor från halsen ner till magen, någonstans i ett lager. där samlar jag allt jag inte får ta ut.
tills nästa gång jag kommer upp hit. stirrar. det kommer aldrig ut. ingenting kommer någonsin ut. och vadfan är det som kommer in?
160510
hur ont det än gör
bara vid blotta tanken
att se dig med någon annan,
efter det att jag fått mer av dig,
så vill jag fortfarande ha dig.
Varför förstår jag inte
att jag inte kan få honom,
att jag inte borde sukta efter honom,
för det är inte bra.
Emma, han är för långt bort för dig.
Tänk inte på honom,
du kommer bara bli sårad senare.
Jag vet, jag håller redan på att gå sönder,
på tanken av att
hur
jag
än
gör
så kommer jag gå sönder
ändå.
Hur fan hänger det ihop?
Hur jag än gör,
hur jag än gör,
hur bra det än blir,
så kommer det göra ont ändå.
Ju bättre det blir, desto ondare kommer det göra.
Den meningen säger jag för mig själv varje dag,
den dödar mig.
180810
är
här.
Kär.
200910
på ett enda år.
jag ber om att bli sedd,
ser ni
jag bara ber om det.
ser ni inte mina råddjursögon,
mesiga,
farliga
och fruktansvärt hjälplösa.
slå mig på käften,
spänn fast mig,
använd handklovar,
vad som helst.
för min egen skull,
och alla andras.
jag är en mördare.
och dom behöver fängslas in.
men det finns inget fängelse för såna som mig,
inte ens det är vi värda.
ett brott mot mänskligheten
personligheten
pålitligheten
säkerheten.
ni kan inte vara rädda om er själva.
att ni ens kan ha mig lös.
kära nån
jag behöver seriös hjälp.
200910
Jag vet inte varför jag gör såhär.
Varken mot mig själv eller andra.
Jag sårar andra
jag sårar mig själv
jag vet inte vad jag håller på med.
Jag blir bara inte nöjd,
och om jag inte blir det så bryr jag mig inte
om någonting.
Höst
du kan inte få mig på ben igen
du är inte som våren.
Let go.
Herregud
vad ska jag göra?
Jag kommer falla ihop
igen
som alltid på hösten.
Jag klarar inte mig själv,
jag klarar inte detta.
Jag dödar mig själv.
200910
jag blir aldrig nöjd
men jag skäms.
Jag ser stjärnor,
ångrar,
ångest,
panik,
panikångest.
Men jag vill bara känna lockarna,
det
det är vad jag vill.
Jag kan inte sitta still,
demonen är tillbaka.
Ännu några intressanta månader framför mig.
(Det kommer bli ett helvete.
Igen)
300410
för att sitta bak på din cykel igen,
hålla händerna runt dig
och flygaa fram genom Stockholm
med vinden i håret?
Höra dig ge mig flyga, flyga fram.
Så jag släpper armarna,
flyger
men hör din röst lika snabbt igen.
"Nej, gör inte det förresten".
Så sätter jag tillbaka mina armar
och du blir tyst.
Jag vill känna din hand igen
när du drog upp mig på berget
för att kolla på Stockholm från ovan.
Dra upp mig härifrån,
snälla.
För jag saknar dig.
010510
Meningen ekar i mitt huvud,
gör om den,
funderar.
"Tänk om..."
Tänk om... vad?
Jag vill ju inte drömma,
om inte drömmarna går i uppfyllelse.
Gör dom det?
Ge mig en anledning
snälla,
låt mig drömma.
Med gott samvete.
Jag hatar falska förhopningar
och brustna drömmar.
Snälla,
gör så att "tänk om"
blir "tänk att".
Efteråt vill jag ligga och le och säga "tänk att..."
Ja, tänk för att han gjorde det.
Ja, jag gjorde det.
Efter:
Leende?
Nej, vad trodde jag egentligen?
Tårar
tårar
tårar.
050510
Du får gärna inviga dom om du vill.
Men bara om du vill,
annars är det inte kul.
Men ja, du kan ju säga till
eller så.
Eller nej.
Bara gör det.
040510
skrattar jag till.
"Vad?" säger du med ett leende.
"Inget", säger jag och ler.
Haha, dina ögon är ju inte ens gröna.
Fast
vad är dom då?
Jag var för upptagen av din blick
som sa miljoner ord.
200510
för att det känns så fruktansvärt
bra,
rätt.
Det är fel,
jag vet.
Det är därför ingen får se,
inte ens jag själv.
Tänk om det är rätt?
Förbaskat,
det där,
det här.
180910
hjälp jag lever,
jag lever ju.
så hon sprang efter sin egen skugga,
målade över sin spegelbild
och ändrade sitt förflutna.
det är så vi gör,
för det är så vi gör i den här staden.
så hon ritar med sin tredje hand
på det hjärta hon gett bort,
söker och letar,
och hittar.
ja
hon hittar.
till andra sidan av detta instängda rum.
180910
för jag hatar slut.
Förstår inte att jag fortfarande väntar,
jag vet inte vad jag väntar på.
Varför gör alla såhär med mig.
Jag hade precis glömt honom.
Det är inte meningen att jag ska glömma honom,
det kan bara inte vara det.
080910
Jag var påväg att säga det. Så många gånger. Men det gjorde jag inte, jag sa aldrig så. Låten skrämmer mig, får mig att gråta fast jag inte vill. Hon säger det där jag aldrig sa.
Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till något ont.
Varför sa jag inte det?
