290411
jag kom på hur gärna jag vill vara kär,
att lyssna på that look you give that guy med eels
och verkligen tro att man är helt sjukt urspårat galet kär
och naiv och jättegalen och helt från vettet.
och sedan komma på att man är alldeles för neutral
och långsint
och kräsen för att ens känna ruset.
saknar ruset.
att man kan känna sig så jättejätteliten jämfört med någon
som att man inte är någonting alls
och man blir bara mindre och mindre hela tiden
för han är ju så stor
och helt sjuk i huvudet för det måste han ju vara som han får mig att känna.
helt från vettet.
och man älskar det
det är ju det man gör.
och hatar det.
har aldrig hunnit till det stadiet då man blir större,
det är väl det som är problemet.
jag är lite för nertrampad och liten fortfarande,
men drömmar och en fantasi större än universum.
jag lovar.
280411
mina händer darrar och jag kan inte sova
så jag spelar låtarna på repeat
och försöker sluta dagdrömma,
för att istället bli uppslukad av
någon annan själ
som jag aldrig någonsin
ändå
kommer vilja vara med.
270411
varför ska jag sitta och stirra när jag kan kyssa någon på en bakgata någonstans och fråga ska vi gå hem till dig eller mig eller ska vi bara ligga på trottoaren hela natten för det spelar ingen roll när jag är med dig det är det enda jag behöver
varför ska jag stirra
när jag kan göra annat
varför?
det täpper till i kraften till varje fotsteg när man vill så mycket men inte kan någonting av det
utan bara måste hela tiden.
jag hatar att vara tvungen
jag är inte tvungen till något
min energi
vad gör jag med den
herregud
min energi förtjänar inte det här.
vi blev väl som dom
allihopa
tillslut
fast vi inte ville.
what-to-do sa jag
jadu ingenting, sa dom.
nej
fel svar.
jag är inte tvungen till någonting.
förstår ni inte det?
270411
nuförtiden känner jag nog mest för att springa till "det betyder ingenting" med olle ljungström och "atombomb" med håkan och låta vinden ta mig till någon. jag vill inte någon annanstans, jag kan vara här.
det är okej med mig.
men jag klarar inte av att se dom kalla varandra de sakerna
säga att våren är fin för att alla är kära i varandra
säga att det känns
det känns så jävla mycket
allting.
nej
ingenting känns
jag känner inte det.
känner ni verkligen det?
jag vill känna det.
det.
tom luft
når aldrig fram.
dränker
tänker
och dräper dig och mig och vad det nu skulle vara emellan
luft
tom luft igen.
kväver.
260411
jag skulle vilja säga att det bästa med mig är du
men skulle inte det bara vara hemskt?
jag är alldeles för naiv och omogen
nyfödd
tror på kärlek vid första ögonkastet
tror på lockar och strålkastarljus genom blonda luggar
tror på lite för stora händer
och på att benen faktiskt kan skaka när han nuddar fingerspetsarna i nacken.
jag kommer ihåg när han stod bakom mig
la sina händer på mina nyckelben
kysste mig i håret
och hans händer var i sådan perfekt temperatur
så jag tog dem och la dem för mitt ansikte och kysste dem om och om igen.
jag kommer ihåg att vi satt på en kulle med gräs
och jag kollade åt ett helt annat håll
medan han nuddade varenda del av mina ben med hans händer.
och jag var påväg att dö
så jag kollade bort och låtsades som jag var neutral,
för jag visste inte om jag var så levande man bara kan bli eller rentav död.
det är nog samma sak egentligen.
död eller helt jävla levande
vad spelar det för roll egentligen.
man tappar känseln och kontrollen i båda.
men gud vad jag vill leva med honom
fast så får man inte säga.
250411
"ojdå. fast ja, han bor ju fortfarande i stockholm"
ja, han gör ju det.
men vad gör det nu
hur skulle det kunna spela någon roll nu
nu när det gått så lång tid
tänkt på honom i varje årstid
varje månad
vecka
dag
när jag slått slint på varenda ord han sagt
och när jag inte längre kommer ihåg hans röst.
hur skulle stockholm kunna spela roll?
hur skulle någonting kunna spela roll?
240411
går som en zombie
känner ingenting.
jag vill känna någonting.
känna att jag lever
finns.
det är inte värt att få bort honom ur tankarna
och få bort alla rivande saker i nacken.
jag levde iallafall.
240411
och när man ser att hans förhållandestatus förändras
så brister ansiktet upp i ett leende och det rusar förbi massa bilder under dessa få sekunder tills man kommer på att
det finns ju inte
varför skulle det finnas.
jag undrar vad han kommer göra
eller hur han kommer se ut
när han precis hälsat på mig för första gången sedan sista gången.
om han kommer le eller svälja jättehögt eller titta ner eller åt vänster eller om han bara kommer fråga hur jag mår och vad som händer eller kanske när jag ska hem och när jag kom.
men det spelar ingen roll.
jag kommer ändå inte märka av någonting.
som vanligt kommer jag bara kolla bort med skakiga ben och uppochnervänd mage och en avhuggen nacke och helt glömma vem jag är och vad hans röst är för någonting.
egentligen vill jag bara blunda
varje gång
och bara lyssna.
det sa jag någon gång när jag var lite för full
till honom
"nej, inget. bara fortsätt prata. bara prata"
han kände väl sig obekväm med att jag bara kollade på honom med ett snett leende,
jag hade inte ens märkt att jag fanns.
det bästa var
att han bara fortsatte prata.
090411
Det som irriterar mig mest är att jag inte sa ett enda ord till honom
på grund av deras respektlöshet.
Att det inte fanns någonting att göra,
för jag kände mig bortgjord
som bara skulle kastas runt
kastas på honom,
för att dom ville att jag skulle göra något med honom.
Tillslut var allt så omtumlande att jag satt mig på yttertrappen med huvudet mellan benen och skrek bland alla människor det högsta jag kunde "jag orkar inte. vad är meningen?"
Och det som irriterar mig näst mest är
att när jag skrikit detta
så kollar folk på mig och ler,
som om det är okej.
Det är okej,
det är hon,
det brukar gå bra för henne.
Fan ta er.
100411
sitter och flåsar som ett skrämt djur
bara för att stoppa raseriutbrottet och tårarna
för att det aldrig någonsin är något som blir rätt.
om saker blivit annorlunda,
om jag inte sagt saker innan som jag inte borde sagt
så skulle jag uppenbarligen inte gråta och skaka nu.
allt gick åt helvete
och jag kommer inte kunna leva med det.
inte nu.
100411
aj aj ajajajajajaj
får panik
kan inte skrika
får inte skrika
måste skrika
det här går inte
den här gången
kommer det inte gå.
jag vill inte mer.
varför
100411
jag har aldrig hatat mig själv såhär mycket.
jag orkar inte
jag orkar inte
jag orkar inte mer.
jag orkar inte.
Och jag borde inte göra det här.
Jag låg på hans bröstkorg när han sov och undrade hur man njöt fullt ut. Jag låg tårögd och slogs av någon slags klaustrofobi i mina egna tankar eftersom jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att ta vara av varenda sekund. Hur gör man? Jag visste att jag aldrig skulle vara med om någonting liknande igen. Jag låg på honom då, vilket jag inte skulle göra senare på dagen och inte nästa dag heller och inte om några dagar och inte om ett år. Vad gör man då? Hur ska man njuta i den situationen? Kan man njuta när man egentligen bara vill slå honom gul och blå och säga att, jag vill det här men jag orkar inte sakna dig, eller ska man bara ligga där och kolla på honom?
Jag låg bara där och kollade på honom.
Jag sa aldrig att jag skulle sakna honom. Sa aldrig att det fanns en mening med allt han gjorde med mig och att det inte finns någon annan i världen som kan dra sina fingrar i nacken på det sättet som han gjorde.
Han sa aldrig någonting heller. Han kollade bara på mig med en blick jag fortfarande inte kan tyda. Jag vill inte ens tyda den, den är alldeles för djup och säger saker som den inte borde säga. Så jag gömde mig under kudden i flera månader och försökte drunkna i mina tårar för jag tänkte att det inte går att leva såhär.
Istället kysste han mig och jag kysste honom mitt bland alla människor under en konsert för att ingen märkte att saker (två saker) blixtrade bredvid dem. Mitt i denna konsert stannade vi upp, kollade på varandra och helt plötsligt stod vi bara och kramade varandra. Efter två sekunder släpptes allt i våra kroppar och två suckar som smältes ihop till en, överröstade alla gnisslande ljud från mikrofoner och gitarrer och våra kroppar försvann i en famn.
När detta lilla krig (kramen) tog slut så tog han bara händerna runt mitt ansikte och kollade på mig, skakade på huvudet med tårar i ögonen, log och kysste mig igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Kanske hundra gånger igen.
Men inte igen.
070411
Vaknade med världens största leende och kom på efter ett bra tag att det faktiskt var han som var i drömmen, och inte Han. Hela livet förändrades ganska drastiskt, tyvärr. Lyckan som uppstår av att leva i en värld med Honom i några sekunder.
De där sekunderna alltså. Sjukt.
020411
hon tog en överdos på sömntabletter
för att glömma att han är ett svin.
satt med tårarna i ögonen och förklarade
att
det alltid blir så i slutändan,
allting slutar någonstans.
ingenting slutar rätt
någonsin.
så vi kollade på henne
och försökte få henne att skratta
genom att säga att killar är svin.
så vi dansade
och skrattade
en skräckslagen dans.
men vi fick henne att skratta
och vi fick henne att säga
"för ja visst är det så".
jag sprang barfota hem
på kalla gator
grät
och missade alla ljud av ambulansen.
men jag pratade med träden
och presenterade dom för killen i lång lugg och jeansjacka
som jag aldrig träffat.
för ja, visst är det så.
