170111
kom att tänka på vem jag var och vem jag egentligen är. hur jag vill vara och vad jag faktiskt egentligen vill och vad jag egentligen känner.
och så kände jag så himla mycket helt plötsligt. och jag bara sitter och ler och säger högt fan vad kär jag är och sen lyssnar jag på lovecats och allt känns så jävla bra.
meningen
jag har hittat meningen
och han lever i mig just nu och gud vad det känns
jag lever.
det trodde jag inte.
160111
sönderriven
av någon passionerad del av dig och mig tillsammans oss två vi då nutid
ny tid
det är en ny tid nu och jag vet inte vad jag håller på med,
men allt snurrar
och jag vet inte varför.
ett år sedan.
det känns så fruktansvärt
mycket
hela tiden.
han är överallt.
för varenda dag som går
i varje datum finns han.
så fruktansvärt utmattande.
och det blir bara värre
för varje dag.
hur ska jag göra
för att orka
11-11-10.
jag satt på honom i sängen. allt snurrade. vin har aldrig fått mitt huvud att snurra så skönt, du vet när man är sådär riktigt lagom full. rastlös, spontan, lycklig och förvirrad men samtidigt helt bombsäker på vad man vill och gör.
mina händer låg på hans nyckelben och min blick gled överallt på honom utom ansiktet. "sånt här är nog det finaste i världen."
han kollade på mig, uttryckslöst men ändå ärlig och bestämd på rösten. "vad?"
"nyckelben. och sånt" jag rörde fingrarna 2-3 gånger. fram och tillbaka. han kollade på mig och hela hans kropp tog en suck.
och så studsade jag ner från sängen, sprang nerför trappan och satt mig i soffan med mitt tetravin. vitt vin.
