290611
såg det som min chans att göra någonting åt det
överlycklig och berusad
över att äntligen komma dit.
som bortblåst
skulle aldrig få komma fram
får inte få reda på
blir inte tillåten att veta.
det är alldeles för lagom,
vi är alldeles för lagom
för hans alldeles för fina händer.
180611
sprängdes precis i den sista stressiga biten av jag kommer när allt bara exploderar och jag följde med och bara exploderade och nu skakar jag och jag har ingen aning om var jag är någonstans eller vart jag är påväg.
så många ansikten framför mig
dagarna i ända
men kommer aldrig fram och känner på dem
kommer aldrig fram
stannar och stirrar
väntar på turbulens
friktion
stopp
stannar
vrider vänder flåsar och säger
att jag skulle kunna.
men gör ingenting.
vill inte vara själv.
130611
han rann ur mig
och drog med sig allt
i ett enda svep
och det var väl lika bra.
det enda sättet att få mig levande
men nu vet jag hur det känns att dö.
kan inte skilja på
kan inte gå
kan inte få
ro.
050611
hade glömt detta. hade nästan ingen aning. och så kommer man på en natt året innan som man gick och tänkte på i ett helt år efteråt i minsta lilla detalj. den natten har jag inte tänkt på alls sedan dess heller. kommer inte ihåg. och det känns ungefär lika konstigt och hemskt som att glömma sin mammas namn. ännu värre faktiskt. blir mörkrädd. 5 juni.
"du får sova hos mig om du vill"
säg nej det är lugnt jag måste sova där inne men vi ses väl i nästa liv eller så hejdå.
"ja. kan jag väl"
så låg vi där 2 millimeter från varandras ansikten
och så plötsligt nuddar vi varandras läppar
och luftmadrassen sjunker plötsligt ner mot mitten av två tunga andetag och jag råkar glida ännu närmre honom och så kysser han mig 100 gånger till och helt plötsligt tar han min hand och ibland vaknar han och kollar på mig och drar mig närmre.
ska vi.
förmodligen det sjukaste
två saker får mig att klia på mina sår och inse att jag lever
och det var väl det det hela handlade om
1. han är fruktansvärt oemotståndlig.
2. jag nöjer mig med att han bor där. jag nöjer mig med att det blev en repris. bara jag får se honom då och då, vid små tillfällen och fortfarande bli anfallen av händer på ryggen och på benen och ett "hej" och en puss i pannan. och den där blicken såklart. det får mig att gå sönder och gråta, men detta är ju meningen. det ska göra ont. han ska kolla på mig som om en kattunge har dött när jag säger hejdå. han ska fråga var jag har varit och att han har saknat mig trots att han inte har sprungit runt och letat. han ska säga att det var längesen vi gjorde det här, trots att det bara hänt en gång och båda vet att det var det sista vi gjorde innan allt bara blev ingenting. och inget har varit i onödan. han ska ligga och sova tyst som en kattunge och vara det vackraste jag någonsin sett, och jag ska ligga där och försöka vara lika tyst, gråta mot hans blonda hår och tänka att ut vill jag aldrig komma. nu svider det överallt och jag måste hålla andan, men vi låtsas att det bara är på låtsas.
för han menar något med den blicken och dom små orden och kyssarna, något annat är omöjligt, och så var det ju det där "du får sova hos mig om du vill".
