One night to be confused

när man aldrig sett en människa i verkligheten,

men kan personens ansiktsdrag, röst och utseende i minsta lilla detalj

och sedan ser honom på ett övergångsställ på ett ställe man aldrig varit på innan

och inte varit på sedan

dess,

så sätter det sina spår.

jag har inget luktsinne, behandlar inga människor så bra som det rättvisa vore och gör ingen stor grej av små enstaka händelser.

men lukten under dessa sekunder, kläderna som människorna hade på sig som gick förbi mig, hans leende, hur han helt plötsligt stod med cykeln framför fötterna på mig och hur jag för första gången i mitt liv stod som en fånig, dum idiot och inte kunde få fram ett enda jävla ord

kommer jag aldrig aldrig aldrig glömma hur länge jag än lever och jag kommer aldrig aldrig aldrig känna sådär igen. för det är omöjligt. det kan inte vara möjligt att någon har känt sådär, för det är omöjligt. sinnessjukt.

jag är så fruktansvärt förbannad och arg och irriterad över att jag kunde inbilla mig att det skulle vara så, att livet kändes så, att jag kunde vara så naiv. det är så dumt. för det kommer aldrig kännas så igen, ingen kommer någonsin få mig att le i sömnen igen på det sättet. jag har försökt, tro mig, många gånger sedan dess. men det går inte. och det gör mig så besviken på mig själv att jag är rädd att jag inte kan leva med det.

jag grät när jag såg hans namn. jag gråter inte längre när jag ser hans namn. men jag gråter över de print screenade bilder jag har på hans namn som jag tog då, eftersom jag kan komma ihåg känslan inom mig. och det var så sjukt. det var så sjukt. hur kunde min ryggrad bara försvinna? på grund av en människas små ord.

jag (och ingen annan som känner mig heller) får dock inte glömma att jag är över honom. och att jag inte känner någonting av att se en bild på hans leende, trots dåtidens spasmer. men det är inte det det handlar om alls.

det är inte som jag bara kommer på,

men jag känner mig söndersmulad som kaffepulver

och lika svart och mörk och svår.

ta mig inte för givet,

ta inte min yta för givet,

ta ingen för givet,

för det har vi gjort så många gånger och ingen har tjänat på det.

jag saknar ingen och inget

men allt är fel.

mina högsta drömmar ligger i soptunnan

och saker jag hatat tidigare, tillåter jag äta upp mig.

ska bränna upp skiten.

sverige.

vilket jag aldrig heller gjorde.

och det sätter sig både på hjärnan och i hjärtat att höra

eftersom det klingar självklart för mig

och får mig att vilja skylla på arvsanlag

vilket inte är något hjälpmedel i något syfte som helst.

vill slå ihop deras huvuden

långa och ståtliga

men så skärande svårt att tränga sig innanför huden.

omöjigt skulle jag snarare säga.

men han skulle aldrig kunna få mig att ligga på golvet igen

och få mina ögon att vika sig bakåt och tårarna att flöda.

ville aldrig att någon skulle känna på det där,

men jag satt bredvid honom och han kollade på mig med sina rådjursögon och våra händer råkade nudda varandra vilket inte var meningen, så vi drog bort dem och sa "ja det var nog då och där vi lärde känna varandra".

men det var det inte. det var inte där och då.

allt bara faller

och faller

och

faller

synkas inte och hänger inte ihop och det är ingenting som vill ta emot mig och säga

bryt upp

det kommer en lösning.

för alla ser igenom mig

ser att det inte finns något ljus.

no one's gonna love you more than i do

hatar att jag ens säger så.

som om det skulle betyda någonting.

han är en ovanlig art
så förbjudet och sårad
sätt honom tillbaks där han stod

vill inte sitta och kolla ut för ni vet

jag måste göra massa saker

och tänka på honom

för att jag måste veta hur jag ska bete mig

för att inte förstöra det hela

måste tänka på att inte dö

dö inte

måste tänka på att inte dö

han får inte dö

heller.

hade glömt detta. hade nästan ingen aning. och så kommer man på en natt året innan som man gick och tänkte på i ett helt år efteråt i minsta lilla detalj. den natten har jag inte tänkt på alls sedan dess heller. kommer inte ihåg. och det känns ungefär lika konstigt och hemskt som att glömma sin mammas namn. ännu värre faktiskt. blir mörkrädd. 5 juni.

---

säg nej det är lugnt jag måste sova där inne men vi ses väl i nästa liv eller så hejdå.

"ja. kan jag väl"

så låg vi där 2 millimeter från varandras ansikten

och så plötsligt nuddar vi varandras läppar

och luftmadrassen sjunker plötsligt ner mot mitten av två tunga andetag och jag råkar glida ännu närmre honom och så kysser han mig 100 gånger till och helt plötsligt tar han min hand och ibland vaknar han och kollar på mig och drar mig närmre.

så jag spelar låtarna på repeat

och försöker sluta dagdrömma,

för att istället bli uppslukad av

någon annan själ

som jag aldrig någonsin

ändå

kommer vilja vara med.