One night to be confused

(samma sak nu)

Jag känner lukten av min egen ensamhet,
hör ljudet av din
och ligger på lukten av din nacke.
Detta avstånd i form av både kilometer och tid
ligger som ett tungt täcke på mig
men jag skulle hellre haft dig där.
Jag vet inte varför du inte är i mitt rum,
fyller alla dessa tomma ytor,
andas i alla tomrum,
rör vid varje atom och cell.
Undrar varför dina lockar inte tystar min oro,
din röst inte torkar ut mina tårar,
dina ben inte kväver mina sparkar.
Dina rörelser stannar trafiken,
skapar spänningen i luften
och lägger isen på marken.
Men du är inte här,
känner du verkligheten?
Antagligen,
för det gör jag.
Och jag borde inte vara här.
Jag borde vara där.
Fast, såklart. Det beror på
vad som är här
och vad som är där.
Eftersom jag är du
och du är jag,
så borde mitt rum vara där.
Och ditt rum borde vara här.
Men det är ju trots allt bara
en logik.
Fast, såklart. Det beror på
vad som är
en logik.
Du är logiken, såklart.
Det enda logiska.