051110
Ruset.
Hjärtklappningen.
Blir överväldigad av alla dessa tankar i luften,
dålig luft, varmt och kvavt,
känner på alla dessa kramper i luften med fingerspetsen.
Han tittar på mina knän
Rör med utsidan av hans hand mot min armbåge
mot hans ben
som en sammanflätat ensamhet
eller någon illusion av det
vi inte kom fram till
när förvirringen kom till oss båda.
Jag kollar på dina knän och du känner förvirringen
läget?
Blickar från vänster, blick från höger.
Lever din blick? Jag vet inte,
men du kollar på mina knän.
Jag tänker på november, tiden och räknar hur många fler gånger mitt hjärta slår per sekund än vad som är normalt.
Många.
Går runt med dina ben i mina tankar och ser dina lockar i ögonvrån.
Hur svårt ska det vara? Ett, två, tre steg med dina långa fingrar är det enda du behöver för att nå min hand.
Men du tar aldrig några steg. Mitt huvud står still.
Ett, två, tre steg med dina ben i mitt huvud. Nu tar jag din hand, bara så du vet.
Och sen kramar natten mig som aldrig förr och jag ligger stirrandes och älskar novembersol som om jag aldrig tidigare stött på dess existens.
Vad tänker du på?
