101010
står kvar ensam och stirrar på vägen och dimman
och jag är inte rädd
för den.
det har jag alltid varit innan.
det enda som skrämmer mig är att jag vill in
dit
för jag vill bara bort från allt.
väntar fortfarande på att något ska slå mig.
för jag kommer aldrig över dig
jag kommer aldrig komma över dig.
att jag inte har förstått det.
du är ett ärr, det går förfan inte bort.
att jag inte förstod.
du är inte vem som helst,
ingen kommer någonsin kunna ersätta dig.
jag drömde om dig inatt.
det enda jag kommer ihåg såhär några timmar senare
är mitt leende.
allt var ljust
det var nog i himmeln förresten.
magiskt liksom.
du log också.
och våra leenden synkades så fantastiskt
tillsammans
det fanns inget avstånd.
ingen himmel och inget helvete,
vi liksom. mitt emellan.
och sen vaknade jag
och log.
sedan slogs jag av den där hårda, kalla vardagslukten och fick tillbaka den där huvudvärken. den där värken som säger att någonting bara
är.
allt bara är
jag hatar att vara.
