191010
Omöjlig och olycklig kärlek är ungefär som att drunkna. Fast med medvetandet halvt kvar, och ens hand fortfarande i hans. Och så tar det liksom aldrig slut. Det där plågsamma sökandet efter luft varar i evigheter, man kämpar utan framgång. Det är väl bara så det ska vara, antar jag. Han släpper ju aldrig.
(Fast, jag undrar om det kan göra så jävla ont att drunkna. Jag har ju faktiskt hållit andan i ett halvår)
Kommentarer
Trackback
