250610
Ett stort leende sved som en rispande kniv i ryggen på mig, det var nog det som skrämde iväg honom. Han såg hur mycket jag njöt av att se honom besviken. Jag har aldrig sett en människa så besviken innan.
Jag skulle bara. Ville bara slippa säga hejdå. Och nu kan vi inte ens säga hej.
Och sedan i efterhand så kan man sitta här i sin säng klockan 4 på morgonen, dagen innan midsommar och räkna tårarna på kinderna. Ett, två, fem, åtta, tjugofem. Sist jag sa så var när jag räknade hans kyssar. Där mina tårar nu är. Jag sitter och ler, stirrar i luften och släcker lampan. Tänk om det är han ändå, där i dimman.
Några minuter senare blir det alltid värre. Det är då jag sitter och säger ”aj, aj, aj” för mig själv och funderar på hur jag egentligen orkar sitta och gråta. Som ett fån, du vet. Aj, jag saknar honom. Herregud, jag saknar honom så himla mycket. Och jag kan inte göra någonting åt det. Det är bara meningen att det ska vara såhär. En idiotisk mening. Den där meningen, meningen med livet, jag saknar honom. Den meningen.
Herregud. Aj. Tänk om.
åh, fina, bästa du. jag känner verkligen igen mig i vartenda lite ord du skriver. och det känns ändå fint att ha en kopia av sig själv, för det är lite mindre ensamt när man vet att någon annan känner likadant. att det finns någon annan där ute som och romantiserar allt och drömmer om samma saker. puss
