One night to be confused

jag vet inte om det är för att jag har tur i spel, eller för att det bara ska vara såhär.
men det är omöjligt, det är någonting som inte vill ta emot mig.
om jag blir kär i dig, så ber jag dig. ta det lugnt med mig.
vissa hål bildas helt enkelt för att finnas kvar
föralltid,
det är väl bara så. det är väl bara så det ska vara.
att det skulle göra ont, att jag skulle lida från första dagen.
att allt fortfarande gör ondare än att klämma fingret i dörren.
jag kommer ihåg när jag satt på marken, då, 30 maj eller vad det var,
kollade på alla runt mig.
jag höll andan i 1 minut.
andades.
1 minut till.
för jag ville inte gråta. men vattnet kom ju ut ändå såklart.
jag kollade efter någonting på marken som jag kunde skada mig med,
se något annat rinna ur mig, något annat svida, något annat
verkligt.
men det fanns ingenting. jag satt bara förstelnad
medans dom berättade att vi
att
att vi
att vi två såg ut som en hel kärleksfilm.

det blev en klump i min hals, och för en gångs skull ville jag andas.
ville ha svar. men det kom inget alls.
hon bara kollade på mig med glansiga ögon och en sorgsen blick. jag kunde inte kolla på er, ni var så fina, sa hon.

då gick det inte mer. jag sprang iväg.
sen kommer jag inte ihåg mer.
allt är svart.