One night to be confused

skakar.
faller längre ner på stolen.
starkt kaffe, kallt.
dricker ändå.
fruktansvärt. äckligt. spyr nästan. lika bra va.
lyssnar på musik som bryter ner mig,
känner det där konstiga sättet halsen vänder sig på
innan man ska spy,
stoppar luften lixom. lixom kväver en, fast man kan andas.
det är det värsta.
att man kan andas.
man bara sitter där som ett fån,
typ sådär nästan-dör.
meningen med det? är?
okej.
sitter snart på golvet,
ser himlen skifta i färg.
känner hjärnan skifta håll, riktning och form.
munnen krymper och tänderna börjar skaka.
det känns som
som att jag sovit i hundra år
samtidigt som en annan del av mig sprungit i hundra år.
jag orkar inte. en del av mig orkar inte. orkar inte ens stå upp. samtidigt som den andra delen slår mig. hårt. så hårt att jag inte har någon känsel någonstans längre.
reser mig upp från stolen, kollar mig i spegeln. trycker ner alla känslor från halsen ner till magen, någonstans i ett lager. där samlar jag allt jag inte får ta ut.
tills nästa gång jag kommer upp hit. stirrar. det kommer aldrig ut. ingenting kommer någonsin ut. och vadfan är det som kommer in?