One night to be confused

så brister ansiktet upp i ett leende och det rusar förbi massa bilder under dessa få sekunder tills man kommer på att

det finns ju inte

varför skulle det finnas.

jag undrar vad han kommer göra

eller hur han kommer se ut

när han precis hälsat på mig för första gången sedan sista gången.

om han kommer le eller svälja jättehögt eller titta ner eller åt vänster eller om han bara kommer fråga hur jag mår och vad som händer eller kanske när jag ska hem och när jag kom.

men det spelar ingen roll.

jag kommer ändå inte märka av någonting.

som vanligt kommer jag bara kolla bort med skakiga ben och uppochnervänd mage och en avhuggen nacke och helt glömma vem jag är och vad hans röst är för någonting.

egentligen vill jag bara blunda

varje gång

och bara lyssna.

det sa jag någon gång när jag var lite för full

till honom

"nej, inget. bara fortsätt prata. bara prata"

han kände väl sig obekväm med att jag bara kollade på honom med ett snett leende,

jag hade inte ens märkt att jag fanns.

det bästa var

att han bara fortsatte prata.