One night to be confused

Jag låg på hans bröstkorg när han sov och undrade hur man njöt fullt ut. Jag låg tårögd och slogs av någon slags klaustrofobi i mina egna tankar eftersom jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att ta vara av varenda sekund. Hur gör man? Jag visste att jag aldrig skulle vara med om någonting liknande igen. Jag låg på honom då, vilket jag inte skulle göra senare på dagen och inte nästa dag heller och inte om några dagar och inte om ett år. Vad gör man då? Hur ska man njuta i den situationen? Kan man njuta när man egentligen bara vill slå honom gul och blå och säga att, jag vill det här men jag orkar inte sakna dig, eller ska man bara ligga där och kolla på honom?
Jag låg bara där och kollade på honom.
Jag sa aldrig att jag skulle sakna honom. Sa aldrig att det fanns en mening med allt han gjorde med mig och att det inte finns någon annan i världen som kan dra sina fingrar i nacken på det sättet som han gjorde.
Han sa aldrig någonting heller. Han kollade bara på mig med en blick jag fortfarande inte kan tyda. Jag vill inte ens tyda den, den är alldeles för djup och säger saker som den inte borde säga. Så jag gömde mig under kudden i flera månader och försökte drunkna i mina tårar för jag tänkte att det inte går att leva såhär.
Istället kysste han mig och jag kysste honom mitt bland alla människor under en konsert för att ingen märkte att saker (två saker) blixtrade bredvid dem. Mitt i denna konsert stannade vi upp, kollade på varandra och helt plötsligt stod vi bara och kramade varandra. Efter två sekunder släpptes allt i våra kroppar och två suckar som smältes ihop till en, överröstade alla gnisslande ljud från mikrofoner och gitarrer och våra kroppar försvann i en famn.
När detta lilla krig (kramen) tog slut så tog han bara händerna runt mitt ansikte och kollade på mig, skakade på huvudet med tårar i ögonen, log och kysste mig igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Kanske hundra gånger igen.
Men inte igen.