180611
sprängdes precis i den sista stressiga biten av jag kommer när allt bara exploderar och jag följde med och bara exploderade och nu skakar jag och jag har ingen aning om var jag är någonstans eller vart jag är påväg.
så många ansikten framför mig
dagarna i ända
men kommer aldrig fram och känner på dem
kommer aldrig fram
stannar och stirrar
väntar på turbulens
friktion
stopp
stannar
vrider vänder flåsar och säger
att jag skulle kunna.
men gör ingenting.
vill inte vara själv.
Kommentarer
Trackback
