konservera mig.
sitter alltid i min säng vid 1-2-3tiden på vardagsnätter och undrar varför jag sitter här istället för på någon smutsig gata någon annanstans med dubbelt så många plusgrader. jag undrar ständigt. sådant slöseri, för ingenting. ni (världen. och ni) bara konsumerar mig och försöker få mig användbar till saker jag inte kan göra. det värsta är nog att alla blir nöjda med det och tror att det fungerar. nej. jag tror jag viks ihop snart. slängs. iväg. usch då. fy och skam, så äckligt fint det vore. sluta konsumera, stoppa kapitalismen. konservera mig.
regret my regrets.
det är nog mest för att jag är alldeles för bra för att ta emot ett nej och förtjusande bra på att streta emot alla andra och säga nejnejnej och sedan ännu bättre på att ångra saker.
det vore förmodligen mer spännande om jag sa Ja till allting, gud vad mycket som skulle hända. och så mycket som skulle gå fel. trots det så skulle det bli väldigt mycket roligare, men dock så är det alldeles för icke destruktivt. och så ska det ju inte vara.
