One night to be confused

igår bara satt jag och stirrade ut i januarikylan och tänkte för första gången någonsin att jag kanske borde göra någonting. jag kanske skulle ta ett steg och kanske ta risken att kanske trilla ut, dvs. få ett nej. eller inget svar alls. men du vet, vi gör inte sånt. såna som mig. vi vill bara att det ska komma som en vindpust till oss och sedan ska vi stå där och säga att vi inte vill mer och att det inte var värt det. så kanske blir det bäst konsekvenser om jag bara gör någonting själv för en gångs skull. att ta saken i egna händer och sparka ner honom så att han står ord- och mållös istället.