One night to be confused

försöker inte ens trycka bort, inte ens framkalla.

det bara är.

det existerar men liksom utan grund, utan anledning och utan andnöd eller hjärtklappning.

och det skrämmer mig.

för någonstans har jag lärt mig att det enda som är på riktigt ska jag kunna ta på. kunna ta på en grund och kunna grunda känslorna på någonting - eller åtminstone vara påväg att svimma för att jag inte hittar ord för det som bubblar eller river.

men jag bara är.

på plats,

och någonstans har jag förstått att det är just det som framkallar känslan av att inte vara.

men vad spelar det för roll.

jag är ju här.