One night to be confused

dunket från musiken är min pacemaker och jag fortsätter för din skull.

rör mig tvärtemot hur alla andra gör

för att inte smälta samman med alla olika färger, för att sedan bli en sörja i någon vidrig färg som ingen vill kolla på,

som det annars alltid blir.
ansträngningen som min ryggrad får göra under varenda rörelse skapar mer motstånd i mina muskler i benen än vad jag någonsin varit i närheten av under mina kilometerlånga springturer på stenhård asfalt under kalla februarikvällar efter klockan elva på kvällen.

och jag gör det för din skull.

det är nedsläckt och alldeles för ljust. jag letar inte efter några lukter, möter inga blickar, tar inte ett enda snedsteg och blir mer och mer nykter för varje öl jag dricker. okontrollerat medveten och närvarande.

och jag gör det för din skull.

låtsas vara upptagen i ett hörn av det rummet du var i för fem minuter sedan, då jag såg dig med en annan brud som tog handen på ditt knä och frågade hur du mådde. och du svarade helt ärligt.

så jag tog min tunga väska och tittade upp mot trappan som fylldes av berusade människor som skulle bli tvungna att klättras över för att kunna komma till målet (bort).

så jag tog min tunga väska, klättrade över alla berusade människor utan att vidröra en enda tröjärm och gav bartendern det varmaste leendet jag någonsin åstadkommit.

en uppretad pacemaker och skakig bröstkorg,

ett bortskänkt leende och andningsterapi med mig själv

ger mig ändå tillräcklig energi för att kunna gå in på toaletten, skrika högt och slå ett hårt slag i väggen.

och jag gör det för din skull.

så jag går ut igen, klämmer fram mitt varmaste leende till bartendern och smälter samman med femton andra bultande hjärtan till en brun sörja.

en jävla sörja ingen valt att vara en del av. 

och jag gör det för din skull.