One night to be confused

Mellan himmel och jord & mellan bakgator och blickar.



Jag går och kollar på mina fötter, fast egentligen mer mina skor. Hör ljudet av dörrar som öppnas, stängs, någon hostar, en nysning, harkling, en hund som skäller och en dam som pratar om hur kallt det blivit. I vanliga fall säger jag tant, men hon var en väldigt förtjusande dam. En sån dam som ler hela tiden med sina röda läppar och lätt skötta tänder, höjer ögonbrynet och kikar ner på fötterna innan hon tar första steget. Hon rättar till glasögonen, höjer ögonbrynen och kollar mot mig och säger "Ja, visst är det väl minsann september redan?". Jag nickar lite och skrockar, försöker le lite och låtsas vara lika förtjusad över saken som hon är.
September. Jo, det har hon ju i och för sig rätt i. För två månader sedan så gick jag på stan i blommigt linne och jeansshorts, kisade mot solen i mina solglasögon och fikade på uteserveringar. Då var jag i det där tillståndet mellan kär och deprimerad. Nu ler jag lite snett mot den gråa himlen och tänker på hur konstigt det kan bli... hur fel det blev. För fyra månader sedan satt jag i fönstret, tittade ut och önskade önskade önskade. Vad tänker jag nu?

Jag kan inte bestämma mig för vilken färg det är. Grön? Nej, himmeln har aldrig varit grön. Kanske blå eller grå, någonstans där emellan. Kanske genomskinlig. Fast det beror såklart var himmeln börjar och slutar, det kan man nog bestämma själv. Så skulle i alla fall min mamma sagt, eller min lärare eller mormor. I så fall, om jag får bestämma helt själv hur världen ska se ut, så ska himmeln börja så långt upp som möjligt. Det gör att jag kan leva med mycket större yta här nere, kan sträcka mig så högt över alla andra människor som jag bara vill och på så sätt vinna. Vinna ska man ju. Rymden är lite svårare, eftersom den är utan slut. Förevig. Verklig. Så verklig att det blir overklig, eller kanske tvärtom. Rymden börjar någonstans efter mitt liv, högt över stjärnorna och ska ha en livskvalitet och evighet som klår allt i hela världen. Rymden är liksom inte ens världen, rymden äger allt.
                      Månen, stjärnorna, solen, planeterna och vintergatan är som en planerad framtid för hela tiden. Dåtid, nutid, framtid. Han. Universum och hela denna veva av liv är lika självklar som han, lika mäktig och lika overklig. Även om jag får makten över alla dessa mästerverk som flyger i universum så är jag helt säker på att jag aldrig kommer komma underfund med hur fantastisk Mannen är. Han är som en natt som aldrig tar slut. En sådan natt som består av blickar och rörelser som döljer sig i mörkret, strålkastarljus, gatlyktor, sjungande bakgator, fotsteg med klackar på den blöta och varma trottoaren, lukten av nyöppnat café klockan 4 på morgonen och ljudet av en snyftning bakom en telefonkiosk.
                      Han är min natt, min dimma, min dröm, mitt klistermärke i nacken och de där synliga vindpustarna med hans lukt i. Det är väl så, inte meningen att jag ska kunna ta på honom. Det är bara meningen att jag ska komma ihåg honom, känna av honom och hela tiden känna att han är runt mig.

Himlen liksom skiftar färg efter mina steg, suger åt sig alla ljud som kommer efter mina fotsteg och bildar en målning i vattenpölarna framför mig. Målningen bryts och förstörs när jag sätter min fot i den, suddas ut och förstörs men blir snabbt hel igen när vågorna lagt sig. Tänk om det är så med allt egentligen, att allt kan förstöras och skingras med endast ett fotsteg men bli lika helt igen.
                      Den där majsolen som alltid tycks komma i tid har inte visat sig än, den verkar inte ens ligga och trycka bakom molnen. Det enda jag kan se bakom molnen är hans ögon som bryter sig igenom som världens starkaste sol, skingrar alla moln och skapar en himmel i en sådan fantastiskt blå färg som bara hans ansikte kan. Hans leende tillsammans med hans djupa blick blir som en solförmörkelse som gör att jag måste kisa trots det gråa vädret. Jag kommer på att jag går och ler upp mot himlen som ett fån. Den gamla gubben med framåtlutande hållning, ena handen bakom ryggen och den andra runt käppen ler lite försiktigt mot mig när han går förbi, men tittar snabbt ner igen när han ser att jag försöker dölja det med en avancerad ansiktsstretching. Som om det skulle dölja mitt gigantiska leende och blixtrande ögon.
                      Jag undrar vad han skulle säga om han kunde höra mina tankar och läsa allt jag skriver, jag undrar vad andra människor skulle säga. Det är varken normalt eller hälsosamt att tänka såhär mycket som jag gör, men jag kan inte göra annat än att skylla på honom. Det är i och för sig inte rättvist alls, han kan ju faktiskt inte hjälpa hur fantastisk han råkar vara. Mitt fel är det ju inte heller.

Jag går på den blöta asfalten och känner lukten av regn, inte den där underbara lukten av sommarregn och blött gräs, utan den där unkna lukten som får allt att kännas dystert. En oktoberdag i maj. Det är dimmigt ute och hela denna fuktighet känns som allas sorgsna tårar samlade i en enda smet, jag går igenom dem tillsammans med mitt medlidande och undrar vad som döljer sig bakom hela denna gråa sörja. Jag skriver ditt namn i handen med fingerspetsen men stryker över det snabbt när jag känner din andedräkt i nacken. Jag vänder mig om och blir omfamnad av en svag vindpust i den stilla, blöta luften. Känner ditt leende riva mig i nacken, dina ögon stirra in i mina och din hand i min trots att jag tittar ner och vet att du inte är där.
                      Jag blundar, tittar upp och snurrar runt varv för varv till jag blir yr och faller ihop till en ryggradslös klump på marken. Dimman stirrar mig i ögonen vart jag än kollar, kramar mig hur jag än vänder mig och ropar på mig hur hårt jag än håller för öronen. Du finns där hela tiden, runt om mig, som en permanent dimma som river mig i nacken vart jag än går.

Den typiska, unika höstdoften börjar tränga sig fram ur sensommaren. Sommaren hänger nu bara kvar som något slags sorgset, håligt och urtvättat lakan. Jag känner mig likadan, jag och hösten har väl alltid delat många egenskaper. Jag och hösten känner oss som en leksak som tappat sin charm, en gammal och skör hund som inte längre är rolig att leka med, en använd strumpa som hamnat längst in under sängen eller som en förälskelse som leder till olycklig kärlek. Vi är tillsammans på väg på den stig vi gått varje dag i hela våra liv, en väg som får fler gropar och formas efter var människor väljer att gå någonstans. Gräset vid sidan om trampas ner, förstörs och till slut växer ingenting upp på samma ställe igen. Det är så jag och hösten tar oss igenom det här. Vi tar på oss våra intrampade skor och går på den stigen vi alltid gått på, går i de andras spår, i groparna fyllda av vatten och låter vattnet rinna innanför skorna och blöta ner de strumporna som sedan kommer ligga under sängen och skräpa.
                      Det var han, Mannen, som gav mig dessa skor. De var redan använda av honom, fast han hade bara lämnat kvar en liten lukt, bara precis så man märkte att de inte var helt nya. Jag valde själv att trampa ner dem, och nu är de fyllda av hål som tränger in minsta lilla smuts. Jag skulle vilja slänga dem, men jag kan inte. Det är ett par skor jag trivs med så himla bra. Jag väntar på att smutsen och vattnet ska försvinna från marken eller på att hålen ska bli hela igen. Det blir bra så.

Det började med en dag i slutet av maj. Hur det slutar vet jag inte, för det har inte kommit än. Jag väntar fortfarande på det där fantastiska slutet som i en film (alla slut är fantastiska, hur sorgliga eller lyckliga de än är.)
                      Filmer har alltid varit fascinerande, trots att jag inte har kollat på så många. De säger så, att jag inte sett någonting. Världen har alltid blivit rosa när jag ser att två stycken människor kysser varandra i regnet, till fin musik eller en vanlig fin stämning. Det är då man kollar sig runt om i rummet på resten av filmtittarna och kollar på deras ansiktsuttryck och miner. Varför sitter alla alltid och ler eller lutar huvudet lite snett åt sidan med stora ögon? Har de inte varit med om någonting fint i sina liv som får dem att må lite sådär extra konstigt i magen när man ser andra på film? Själv klarar jag inte av det längre. Kyssar i regnet sätter sig som stjärnor för ögonen, världens största hunger i magen och handbojar runt varje led i kroppen. Det var väl också så det kändes den dagen i maj. De dagarna i maj. Som en hunger, en fruktansvärd hunger efter någonting jag inte tål.
                      Det regnade så mycket, i flera timmar. Det samlades droppar på tältets utsida som jag låg i timmar och följde med blicken, såg vilken droppe som sattes ihop med en annan och vilken som vann. Mina egna tårar följde dem i takt, likt utsidan på tältet men med dessvärre större mening. Djupa andetag hördes i tältet av sovande människor som låg och drömde om en torrare festival. Själv drömde jag om ett par mindre blöta ögon. Fast det är klart, det fanns bara en sak jag drömde om just då. En sak som gärna kunde varit dyngsur, snustorr, lerig eller rosenrasande; Mannen. Som att drömma om att leta guld i någon krigares hjärta för hundra år sedan. Inga gnistor kvar, ingen chans. Lika tom som jag.
                      Du tog tre steg mot mig (jag följde dig med blicken och skulle kunna säga exakt hur långa dina fotsteg var och vart du satt dina fötter), släppte inte din blick från mina nervösa, rädda ögon och ställde dig stabilt framför mig. Det blev någon slags tystnad i luften och det kändes som alla plötsligt slutade andas och kollade åt mitt håll. Jag kan inte sätta fingret på om det var doften av maj jag kände eller om det är denna händelse som har en personlig lukt, det är i alla fall en lukt jag inte känt sedan dess. En doft av hur tre sekunder kan fyllas med en skakande tystnad, miljoner frågor och din blick inristad rakt igenom mig.
                      Fem sekunder senare satt jag på huk på marken och kände inte längre av de minusgrader som var på väg. Någon slags gravitation hade släppt mig, petat mig i knävecken så jag fallit ihop och sedan fått honom att lägga sin hand runt min nacke igen.
                      Fem sekunder senare sitter jag och stirrar upp i natten men ser hans ansikte istället för stjärnorna. Upp-och-ner-vänt ovanför mig ser jag hans ögon kolla in i mina med någon slags fråga jag inte kunde förstå mig på.
                      Tio sekunder senare visste jag att hans ögon undrade om han fick kyssa mig. Jag hoppas att mina ögon skrek ut ett ”ja” klarare än vad alla stjärnor han dolde med hans unika och perfekt formade ansikte kan visa. Allt var redan för sent. Allt var så självklart. Han hade kysst mig två gånger på raken, bara sådär. Allt var så självklart. Jag föll som en kägla, slagen av hans kärlek på det första ögonkastet.
                      Några timmar senare håller jag honom i handen flera timmar i rad, dansar med honom på en konsert och drar hans ansikte intill mitt utan att fråga. På några timmar hinner jag njuta mer än vad jag gjort någonsin och mer än vad jag någonsin kan tänkas göra igen.
                      Kvällen flög iväg, natten flög iväg och nästa dag också. Alla dagar, timmar och minuter flyter samman till någon slags samlad plats som har tagit hand om varenda lukt och minne., i en ryggsäck som jag måste bära med mig överallt. Man ser väl inte någon större skillnad på mig och en snigel. Går runt med en liten värld på ryggen där jag tycker om att gömma mig, jag skulle gärna bli av med den för att kunna ta mig fram lättare och inte vara så förbaskat underlägsen. Trots det där långsamma eländet så är det faktiskt någonting jag lever för, en trygghet. Jag får leva med det.
                      Tre dagar senare visste jag att jag lämnade någonting. Jag log, grät, skrattade och skrek. Det var då hela spökhistorien började, historien om mitt osynliga, fantastiska spöke till prins.

Klockan 7 på morgonen gick jag in i hans tält, tillsammans med honom. Fåglarna kvittrade men solen hade inte gått upp än, det var alldeles för dimmigt och kallt för det. Han hade på sig tre tröjor på varandra och hans jeans hade gått sönder två timmar tidigare. Mannen drar av sig sina söndriga, beiga jeans och under detta så blottas en vit hud på två taniga ben. Hela min kropp rycker till och jag försöker tvinga mig själv att inte stirra på dessa två millånga, spinkiga ben som nog är det vackraste någonsin.
                      Lukten av tidig morgon spred sig runt området och han somnade med armen under mig. Klockan var mellan åtta och nio på morgonen och han kysste mig flera hundra gånger.
                      Jag kan inte bestämma mig för om jag ska hata eller älska lukten av tidig majmorgon.

Jag vaknar fortfarande av sensommarens sista morgonstrålar på morgonen, känner din hand runt min midja och dina nyckelben mot min handled. Det får hela rummet att fyllas av dina rörelser, den takt du andas i och hur din mun rör sig när du pratar. Det känns från min hårbotten ända ner till svanskotan hur du kollar på mig och hinner kyssa mig innan du snabbt somnar om igen med dina ben inslingrade i mina. Jag minns hur jag låg och kollade på dig när du sov. Jag grät, låg tyst för mig själv och grät med huvudet på din arm. Jag hade aldrig sett någonting vackrare tidigare, i hela mitt liv.
                      Det är denna inbillning som får mina ben att istället slingras runt täcket, mina händer att motvilligt slita mitt hår och min mun att skrika. Det är denna händelse som bevisar att mina magmuskler skapats av tårar och inte av skratt. Bevis på olycklig glädje som slipats av den händelse jag drömde om i månader.
                      Tonerna är du, texterna är du, himmeln är du, solen är du, världen är du. Alla stjärnor tillsammans och lika självklara som att jag kan andas. Vilket betyder att du inte kommer lämna mig förrän mitt syre är slut. Jag vet inte om jag ska hoppas på en längre eller kortare tid, vet inte vad som är värst. Men snälla, sluta stirra mig i nacken hela tiden. Det gör ont i hela ryggen.
                      Mina ögon regnar och gör översvämning över det ansikte som dina läppar en gång nuddat, och inte kommer röra igen. Jag tittar förtvivlat på en fluga med ungefär 1 millimeters omkrets som jag råkat lägga pennan på. Den bara dog. Jag är en mördare, jag bara dödade den. Förlåt. Herregud, förlåt.

Augusti känns redan avlägset bakom den tunga septemberhimmeln. Ingenting har dock känns mer avlägset än du. Stockholm vaknar väl fortfarande, ruset pågår såklart fortfarande och ditt liv fortsätter ju. Det är väl så, ingenting förändras. Det jag inbillar mig blandas med mitt hopp och ritar små illusioner framför mina näthinnor. Vi hatar denna stad, vi hatar den så mycket att vi börjar älska varandra.

Och där står du. (Ditt namn står fortfarande överallt)

Det,
du
allt
får mig att känna mig underlägsen.
Som om någonting vinner över mig,
någon del i mig som äter upp mig
inifrån.
Liksom inte förstår
att så får man inte göra,
det går inte,
det gör ont.
Och man orkar inte tillslut.
Man klmarar sig fast vid någon slags livrem,
något man tror är en utväg,
en hjälp,
någonting som hör ens rop.
Ingen hör,
men då har man redan tagit repet.
Så det går av
och man faller.

Hon dansar på honom,
håller takten med fötterna
i någon slags sorgsen rytm,
trampandes med fötterna för hans ögon
för att dölja allt hon ser.
Hon viftar med sina tre händer,
drar i hans hår
och ler mot mig.
Som ett benrangel leker vi krig med detta mellanrum,
men det vet du inte,
du vet inte någonting,
och jag vet inte vem du är.
Älska honom förfan,
bara gör det.
Gör det jag skulle gett min högra hand för,
kolla på honom med de ögon jag skulle kunna ta ut,
allt för att kunna se mig själv.
Hans ögon skriker på mig
som två pärlor
en sammansatt gnista som aldrig slutar.
En benrangel är du,
i dig själv,
med ett enda sinne
för att jag ska kunna koncentrera mig på en sak.
Du.
Som en pyntad julgran, som miljoner stearinljus, som en 365 dagar lång låt som spelas en gång om året
som om du var något att ha
som om du är allt jag vill ha
som om jag aldrig kommer glömma dig
det.
Det.
Självklart.
Det.
Någon slags uppgift för Gud.
Likt en kall decembernatt ligger jag och suger in doftljusens livsmening, tittar på min spegelbild i fönstret och ser bara dig.

Vill höra bruset
vill känna störningar och vibrationer,
muller, åska
jag vill att blixtar ska slå ner i mig.
Vi andas tillsammans i det tomrum
eller utrymme utan syre
som alltid har stått där.
Som ett liv som bara väntar på att användas,
gång på gång och slitas ut.
För vi bara väntar,
väntar på att något ska höras,
låta, gå sönder, slås i bitar
blod
och skrik.

Yttra dig inte
eftersom det blir farligt då.
Vi ska alla andas i det tomrum
som alltid stått tomt,
det tomrum som aldrig använts,
som aldrig kommer användas,
men vi måste låtsas.
För det är väl det vi alltid gör,
alltid har gjort,
och alltid kommer göra?
Håll käften och låtsas.
Det blir bra
allt blir bra
då.

Den som väntar på en förändring är alltid svag,
och den som vill förändra allt misslyckas.
Så vi får gå som elefanter
på en öde öken,
äta upp det som finns,
inte lämna någonting till någon annan,
gå närmre det som antingen är målet
eller slutet.
Och det var så giraffen dog
på elefanten.
Alla döda apploderade
i takt till det sista åskovädret.