131010
bara för att jag vet att du är där.
är
jag hatar ju att vara.
men jag älskar att du
är.
någonting bara är.
jag klarar inte det.
ride my wild heart,
och jag överlever på ditt namn.
om
eller när
eller jagvetinte
men
när
jag träffar dig.
jag kommer dö.
finns du ens?
undrar om du
är.
nä.
eller jo.
du är den enda i hela världen som
är.
101010
står kvar ensam och stirrar på vägen och dimman
och jag är inte rädd
för den.
det har jag alltid varit innan.
det enda som skrämmer mig är att jag vill in
dit
för jag vill bara bort från allt.
väntar fortfarande på att något ska slå mig.
för jag kommer aldrig över dig
jag kommer aldrig komma över dig.
att jag inte har förstått det.
du är ett ärr, det går förfan inte bort.
att jag inte förstod.
du är inte vem som helst,
ingen kommer någonsin kunna ersätta dig.
jag drömde om dig inatt.
det enda jag kommer ihåg såhär några timmar senare
är mitt leende.
allt var ljust
det var nog i himmeln förresten.
magiskt liksom.
du log också.
och våra leenden synkades så fantastiskt
tillsammans
det fanns inget avstånd.
ingen himmel och inget helvete,
vi liksom. mitt emellan.
och sen vaknade jag
och log.
sedan slogs jag av den där hårda, kalla vardagslukten och fick tillbaka den där huvudvärken. den där värken som säger att någonting bara
är.
allt bara är
jag hatar att vara.
041010
jag spyr över dig.
du nöjer dig inte med miljoner tårar.
det är helt sjukt.
att jag är så svag
för dig.
en manodeprissiv-liknande varelse som bara springer runt och häller vatten ur mina egna ögon och spyr upp mitt inre.
en fucking demon.
jag sa det hela tiden
du är en demon
i
mig
hela tiden.
du kan äta upp min spya.
250910
hela min insida rör sig,
jag har höjdskräck
och det känns som jag står på mount everest.
men nu gör jag inte det,
eller det vet man aldrig.
men nu måste jag springa iväg
på gator
till gathörn.
cigarettrök,
dölj det jag känner.
jag bara älskar det
det
ja jag gör det.
det.
gör jag.
och allt bara snurrar
åååäö.
170210
1, 2, 3 spring.
Hoppa och skratta och krama mig och dröm om mig och bara tänk
en
en liten tanke
till mig.
Ge mig hicka och ge mig hjärtklappning,
ge mig allt du bara har att ge mig,
jag tar emot allt
för du har mitt hjärta.
Du vet att jag inte kan ha ansvar över mitt eget
hjärta
längre.
Jag vet att du har det bättre,
säkrare där
vad du än gör med det.
Vad som helst,
vad du än gör med det,
så behåll det
för du kommer göra det bättre.
Jag försvinner långsamt i tiden och ut från ditt synhåll,
sitter och kollar på dig utanför dina tankar,
så stor, så liten.
Så liten jag är,
jämfört med dig.
Min värd, mitt hjärta, mitt allt hos dig.
Jag kommer aldrig möta din blick och mina öron kommer aldrig nudda din röst,
därför slutar jag nu.
Mig mitt hjärta i dina händer.
110510
Att jag kan sitta i timmar och bara kolla på ditt namn
Det är så sjukt.
Det är inte det
att det är ett namn,
några bokstäver
och att det är du.
Du.
Nej, det är inte det.
Det är att jag vet att du är bakom det där namnet,
och bakom namnet så finns det något så fantastiskt.
Fantastiskt
långt borta.
På alla sätt.
Och det är det jag hatar.
Så jag sitter,
stirrar
och hatar.
150510
eller dimma
demon,
eller idiot.
Hur jag än vrider och vänder på dig
det,
så går det inte att bli av med dig.
Sitter på en kall köksstol,
stirrar ut i ingenting.
De bara kommer sådär
tårarna
utan att man vill.
Tillsammans med Bon Iver's röst,
så rinner det ur mig.
Förstår att ditt namn står där
kvar
att du är där bakom.
Som en kniv,
trodde aldrig att ett namn kunde göra sådana sår.
Ditt förnamn tillsammans med ditt efternamn
river upp mig,
ut och in, gör allt för att riva ner mig.
Varför
gör
jag
detta?
Jag har aldrig varit så okontrollerbar,
och du har inte gjort ett skit.
Du råkar bara vara
vara
vara
du.
Spela någon annan,
snälla,
tills jag kommit över dig.
Jag behöver inte detta.
130510
faller längre ner på stolen.
starkt kaffe, kallt.
dricker ändå.
fruktansvärt. äckligt. spyr nästan. lika bra va.
lyssnar på musik som bryter ner mig,
känner det där konstiga sättet halsen vänder sig på
innan man ska spy,
stoppar luften lixom. lixom kväver en, fast man kan andas.
det är det värsta.
att man kan andas.
man bara sitter där som ett fån,
typ sådär nästan-dör.
meningen med det? är?
okej.
sitter snart på golvet,
ser himlen skifta i färg.
känner hjärnan skifta håll, riktning och form.
munnen krymper och tänderna börjar skaka.
det känns som
som att jag sovit i hundra år
samtidigt som en annan del av mig sprungit i hundra år.
jag orkar inte. en del av mig orkar inte. orkar inte ens stå upp. samtidigt som den andra delen slår mig. hårt. så hårt att jag inte har någon känsel någonstans längre.
reser mig upp från stolen, kollar mig i spegeln. trycker ner alla känslor från halsen ner till magen, någonstans i ett lager. där samlar jag allt jag inte får ta ut.
tills nästa gång jag kommer upp hit. stirrar. det kommer aldrig ut. ingenting kommer någonsin ut. och vadfan är det som kommer in?
020210
Springer runt, röda i ögonen och för korta kjolar.
Ja du vet hur det är.
Jag ler så mycket jag kan.
MEN BARA FUCK YOU
JAG SA FUCKYOU
JAGSAFUCKYOUJAGSA
010510
hör du den?
Jag hör den,
alldeles för tydligt.
Alldeles för hög volym.
Den överröstar ditt leende
och din blick,
dina tankar
och dina rörelser.
Så overklig,
så långt borta,
så tyst,
så nära,
så fantastisk.
Den är så fantastisk
- tystnaden.
Är den inte?
260310
CTRL-Z + FET FÖRÄNDRING
Fort som fan
210310
påväg in i mitten
men ändå åt fel håll.
Ser allt från fel vinkel,
hoppas på för mycket,
får för många svidande besked.
Hon som saknar honom,
får inte se honom på en helg.
Saknar och saknar och saknar,
vill ha och längtar.
Det löser sig,
han tänker på dig jag lovar,
säger hon som honom inte har.
Hon som har en saknad stor som en orkan,
efter något hon inte vet,
inte ser och inte kommer få.
Men hon ler och säger att det löser sig,
det gör det alltid.
Hon vänder sig om med ett leende,
mest bestående av tårar.
Ge mig krokodiltårar,
det är tanken bakom tårarna som svider.
Syster, det löser sig.
090310
jag ska aldrig göra såhär mot mig själv igen.
aldrig.
fan.
dödödöddödödödöddödödödödö
020310
Snälla slå mig jag vet inte vem jag är.
Jag har trott att kent och håkan och morrissey, jens och jonathan kunnat hjälpa mig.
Men
det är slut på det nu.
Jag behöver puttas
ner från detta berg jag står stadigt på
behöver se verkligheten där nere
jag
jag är där nere.
Där jag redan ramlar ner för länge sen,
jag är bara delad och kluven.
Det är slut nu
detta är slutet
på något som inte har varit någon början.
Början på vad? Vad trodde du egentligen?
För du emma du vet
kärlek finns inte
inte för dig.
Blunda och hoppa
nu.
020310
Hur skulle jag kunna veta hur det är?
Blind döv stum utan känsel
full med känslor
haha
nej
här finns inga känslor.
Illusion.
En illusion för att skövla bort det
dig
mig
mina
känslor.
Haha
gud
det är ju ingen illusion.
Meningslöst
misslyckat
och så jävla värt.
250210
dra i något slå något slita och skrika och springa
springa iväg och tömma mina tårar
vänta på att denna demon i mig försvinner
fyllas med honom
och orden
meningen
med
det
jag
inte
hittar
i mig själv.
kom
kom
kom järnspöken
änglar och demoner,
ta mig
göm mig
visa inte var jag finns
för jag finns ju inte
snälla
hjälp
jag försvinner
ut från mig själv
rinner ut i sanden
tappar det jag byggt
upp
ner
det jag bryter ner
just nu.
hjälp.
280210
försöker se från alla vinklar
kika in i varje vrå i mitt sinne
skakar om mig själv och väntar på att jag ska landa
med båda fötterna på marken
och förstå vad som händer.
Men jag landar aldrig,
jag flyger
och snurras runt.
Magen vrids,
halsen stryps,
ögonen vänds
och mitt sinne har lämnat mig.
Jag delas på mitten och stirrar på mig själv,
behöver inte längre en spegel,
behöver bara svar
och mindre frågor.
Vem är jag? Vad händer?
180210
omfamnar mig och kallar på mig.
Snön virvlar och dansar runt mig
välkomnar mig in i någon värld
jag inte känner till
men kommer komma in i.
Jag vågar inte kolla mörkret i ögonen
fråga vad som kommer hända
vart jag befinner mig
och vad det vill.
Jag tar emot kramarna
kramar tillbaka
dansar med snön
men jag blundar.
Och ler.
Jag har förstått
att mörkret försöker visa mig min insida
och snön smälta bort min yta.
Få mig att förstå,
sluta le,
det är inte du.
140210
och allt känns meningslöst
och det inte finns något att göra åt saken.
Man bara sitter och väntar
på att tiden ska springa iväg,
så att man kan fånga den när man behöver den
för att göra världen meningsfull.
Men just nu står tiden still,
och jag vet inte hur länge jag klarar det.
(utan dig)
100210
Skorstenar, tunnlar, tågstationer och rök.
10 minusgrader
ett cigarettmoln.
Frestelsen av att hoppa in i det
dyka, komma bort
in
i någon annans liv.
Skräcken, tanken, frågorna.
Tanken på skräcken av svaren på frågorna.
Rysningar, kyla, grus mot is.
Skrik, skratt.
Le,
bara gör det
annars tycker dom att du är tråkig.
Snöspöken, isänglar och brinnande djävular.
Klumpen i halsen förlorar mot viljan att hålla den kvar.
Öppna inte dig, visa inte dig.
Neonskyltar, ilande ljud.
Skrik, tystnad.
Bara munnar som rör sig.
Och så är jag i din värld igen.
