försöker andas och svälja men det gör för ont i halsen.
sitter och rycker lite på köksstolen klockan 11.22 till nouvelle vague's "dance with me", äter lite på slemupplösande receptfria tabletter från apoteket och hoppas att det inte går åt helvete på seminariet.
vilket det såklart kommer göra.
det är ju en definitionsfråga.
tar en cigg tilsammans med ännu mer svagt, grumligt snabbkaffe.

uppdaterar tinder.
försöker andas och svälja.

dunket från musiken är min pacemaker och jag fortsätter för din skull.

rör mig tvärtemot hur alla andra gör

för att inte smälta samman med alla olika färger, för att sedan bli en sörja i någon vidrig färg som ingen vill kolla på,

som det annars alltid blir.
ansträngningen som min ryggrad får göra under varenda rörelse skapar mer motstånd i mina muskler i benen än vad jag någonsin varit i närheten av under mina kilometerlånga springturer på stenhård asfalt under kalla februarikvällar efter klockan elva på kvällen.

och jag gör det för din skull.

det är nedsläckt och alldeles för ljust. jag letar inte efter några lukter, möter inga blickar, tar inte ett enda snedsteg och blir mer och mer nykter för varje öl jag dricker. okontrollerat medveten och närvarande.

och jag gör det för din skull.

låtsas vara upptagen i ett hörn av det rummet du var i för fem minuter sedan, då jag såg dig med en annan brud som tog handen på ditt knä och frågade hur du mådde. och du svarade helt ärligt.

så jag tog min tunga väska och tittade upp mot trappan som fylldes av berusade människor som skulle bli tvungna att klättras över för att kunna komma till målet (bort).

så jag tog min tunga väska, klättrade över alla berusade människor utan att vidröra en enda tröjärm och gav bartendern det varmaste leendet jag någonsin åstadkommit.

en uppretad pacemaker och skakig bröstkorg,

ett bortskänkt leende och andningsterapi med mig själv

ger mig ändå tillräcklig energi för att kunna gå in på toaletten, skrika högt och slå ett hårt slag i väggen.

och jag gör det för din skull.

så jag går ut igen, klämmer fram mitt varmaste leende till bartendern och smälter samman med femton andra bultande hjärtan till en brun sörja.

en jävla sörja ingen valt att vara en del av. 

och jag gör det för din skull.

försöker inte ens trycka bort, inte ens framkalla.

det bara är.

det existerar men liksom utan grund, utan anledning och utan andnöd eller hjärtklappning.

och det skrämmer mig.

för någonstans har jag lärt mig att det enda som är på riktigt ska jag kunna ta på. kunna ta på en grund och kunna grunda känslorna på någonting - eller åtminstone vara påväg att svimma för att jag inte hittar ord för det som bubblar eller river.

men jag bara är.

på plats,

och någonstans har jag förstått att det är just det som framkallar känslan av att inte vara.

men vad spelar det för roll.

jag är ju här.

och det gör ont för att musiken är för hög.

höjer.
säger godnatt, jag är trött, måste sova, ska upp snart, det blir intressant, det blir kul, det kommer gå bra, ja jag vet jag kommer klara det, jag klarar allt, ja jag vet jag är stark, ja jag vet ja jag har klarat allt annat hittills

 

JAG 

HAR

KLARAT

ALLT

HITTILLS.

 

grattis.

skriker. jag liksom skriker men ingen hör

eftersom jag inte vill att någon ska höra.

läraren frågade "är ni snackaren eller musslan? alltså den som pratar eller den som är tyst och lyssnar."
"musslan." sa jag.

tre ansikten vänder sig mot mig, påväg att börja skratta.
"musslan? yeah right."

och det är då jag inser vilken jävla lögn jag går runt i. 

och det är då jag undrar vad det är jag klarat.

och det är då jag inte förstår vad som innebär med hittills.

"ja! det är du som hatar spel!"

ja, det är jag.

 

det trycker och rycker.

inte precis överallt. inte precis överallt som det ofta gör när en har ångest.

eller är stressad.

vad nu skillnaden är.

det trycker och rycker 

på vissa ställen liksom runt om bröstet, halsen, armarna

fötterna

som rastlösa, knipande vågor, liksom knådar de obefintliga organ i magen som ständigt uppkommer vid denna
så
kallade
ångest.

kollar på klockan

0.53

om några timmar ska jag vara i skolan

aktiv

pigg

glad

så 

kallat

förväntat förberedd, motiverad, inspirerad

ett steg före.

 

försöker gråta
men allt åker tillbaka in igen.

dämpa dämpa dämpa,

dämpar det som bubblar, river och motarbetar det jag

faktiskt

kämpat för, men som uppenbarligen inte var det jag ville ha

från början.

början på slutet av det jag berättade för alla var mitt nya kapitel

som de kallar det

carpe diem,

det vill säga dåligt ha samvete och dåligt samvete över att inte ha tagit till vara på.

det har du aldrig gjort.

vad hade du tänkt dig.

försöker skriva något
känna något
reeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
ererrrrrr
rrerr
errr
rrrrr
error

veta vad jag känner.
sola solarium sa hon.
hon sa att det är bra.

mot vinterdepression
du blir ju alltid så.
känt mig i ett år
behöver ge mig råd.

råd, alla råd,
för att de ska palla
med mig

även i år.

djup suck. himlande ögon.

- jag tror jag börjar bli lite kär i dig.

jag hör vad du säger och jag kollade dig i ögonen men nu ångrar jag att jag gjorde det för jag vet inte vad jag ska säga. ser nervositeten, ångesten och förvirringen växa i dina ögon.
säger ingenting.
tittar ner.
antingen gör du det för att du vill eller för att försöka rädda situationen, men du pussar mig på pannan, lägger mig i din famn och somnar efter några minuter.

ja, du sover nu.
men det jag inte fick fram är att jag är så jävla jävla kär i dig men det vet du inte.
får inte fram ett ord.

och jag har gjort det igen.

hon sa 

"han är bara en jävla kille."

jag håller med om svordomen. den gör rättvisa.

"vad heter han nu igen? ja just det, åt helvete med honom."

sväljer.

"nej men på riktigt det finns så många andra."
hur tydligt det är att hon aldrig sett honom dansa.
"sedan tycker jag inte heller han är så speciellt snygg. men skriv till han där, den där andre snubben."
skickar iväg ett sms. fyllt av stavfel. orkar inte korrigera. bryr mig inte. till den där andre snubben.

"ville du ha kaffe eller?"
ett två tre glas rödvin.

har dig ständigt flåsandes i nacken.
jag är inte schizofren,
bara för medveten om din frånvaro för mitt eget bästa.
läser inga dokument. har inte förberett någonting. beredd på att bli utlämnad,
stirrandes ut i luften för att komma med samma ursäkt som de tio senaste gångerna.

trummar med fingrarna.

de frågar
hör du ens vad vi pratar om
skrattar
och säger att så himla typiskt dig.

men jag kommer ju inte på varför jag skakar när jag ser dig.

så typiskt mig
hör inte vad någon pratar om.

kanske var det inte din mening att vara orättvis, vidrig, opålitlig

ett svin

utan kanske bara en vilja att framstå som det.

så jag spenderar dagar, nätter, morgnar

och timmar

på att komma fram till vad som är värst.

ett svin med en förmåga att framstå som en jävla dröm

eller en jävla dröm som får andra (mig) att känna sig (mig) som urkramade trasor.

men avslöja ingenting,
jag vill ändå drömma om dig.

 

Ruset.

 

Hjärtklappningen.

 

Blir överväldigad av alla dessa tankar i luften,
dålig luft, varmt och kvavt,
känner på alla dessa kramper i luften med fingerspetsen.

 

Han tittar på mina knän

 

Rör med utsidan av hans hand mot min armbåge
mot hans ben
som en sammanflätat ensamhet
eller någon illusion av det
vi inte kom fram till
när förvirringen kom till oss båda.

 

Jag kollar på dina knän och du känner förvirringen
läget?

 

Blickar från vänster, blick från höger.

 

Lever din blick? Jag vet inte,
men du kollar på mina knän.

 

Jag tänker på november, tiden och räknar hur många fler gånger mitt hjärta slår per sekund än vad som är normalt.
Många.
Går runt med dina ben i mina tankar och ser dina lockar i ögonvrån.

 

Hur svårt ska det vara? Ett, två, tre steg med dina långa fingrar är det enda du behöver för att nå min hand.
Men du tar aldrig några steg. Mitt huvud står still.
Ett, två, tre steg med dina ben i mitt huvud. Nu tar jag din hand, bara så du vet.

 

Och sen kramar natten mig som aldrig förr och jag ligger stirrandes och älskar novembersol som om jag aldrig tidigare stött på dess existens.

 

Vad tänker du på?

ikväll anlände de första novembertårarna