stilla

försöker inte ens trycka bort, inte ens framkalla.
det bara är.
det existerar men liksom utan grund, utan anledning och utan andnöd eller hjärtklappning.
och det skrämmer mig.
för någonstans har jag lärt mig att det enda som är på riktigt ska jag kunna ta på. kunna ta på en grund och kunna grunda känslorna på någonting - eller åtminstone vara påväg att svimma för att jag inte hittar ord för det som bubblar eller river.
men jag bara är.
på plats,
och någonstans har jag förstått att det är just det som framkallar känslan av att inte vara.

men vad spelar det för roll.
jag är ju här.

försvarsmekanism

och det gör ont för att musiken är för hög.
höjer.
säger godnatt, jag är trött, måste sova, ska upp snart, det blir intressant, det blir kul, det kommer gå bra, ja jag vet jag kommer klara det, jag klarar allt, ja jag vet jag är stark, ja jag vet ja jag har klarat allt annat hittills
 
JAG 
HAR
KLARAT
ALLT
HITTILLS.
 
grattis.

skriker. jag liksom skriker men ingen hör
eftersom jag inte vill att någon ska höra.

läraren frågade "är ni snackaren eller musslan? alltså den som pratar eller den som är tyst och lyssnar."
"musslan." sa jag.
tre ansikten vänder sig mot mig, påväg att börja skratta.
"musslan? yeah right."

och det är då jag inser vilken jävla lögn jag går runt i. 
och det är då jag undrar vad det är jag klarat.
och det är då jag inte förstår vad som innebär med hittills.

"ja! det är du som hatar spel!"
ja, det är jag.
 

retur

det trycker och rycker.
inte precis överallt. inte precis överallt som det ofta gör när en har ångest.
eller är stressad.
vad nu skillnaden är.

det trycker och rycker 
på vissa ställen liksom runt om bröstet, halsen, armarna
fötterna
som rastlösa, knipande vågor, liksom knådar de obefintliga organ i magen som ständigt uppkommer vid denna

kallade
ångest.

kollar på klockan
0.53
om några timmar ska jag vara i skolan
aktiv
pigg
glad
så 
kallat
förväntat förberedd, motiverad, inspirerad
ett steg före.
 
försöker gråta
men allt åker tillbaka in igen.

RSS 2.0