One night to be confused

Du skapar hierarki i mitt anarkistiska huvud
tar kontroll,
bestämmer
bestämmer vem jag ska tänka på (dig)
och hur jag ska göra för att inte tänka på dig (ingenting).
Till slut så kommer vi alla stå på rad
gråta och skrika,
säga att detta liv vi lever är meningslöst.
Du hyr min himmel
full av ingenting
borttappad av någonting
som aldrig hittat rätt.
vem visade mig vägen
in i väggen?
Och vad gör mig klokare nuförtiden
vad är min kompass
vad är min riktning?
Men visst blöder jag vackert för dig?
det skulle varit du

det är du

har 2 brev till en människa. 
som han aldrig läst. aldrig kommer läsa. 
ett brev före allt hände och ett brev efter allt hände. 
han vet ingenting såklart. 
det ska bara vara så.
han ska inte veta någonting. 
hans namn är dolt.
bara från texten
aldrig från huvudet.

Brev 2. 14/8 2010

Hej Du.

Det är för sent att älska dig, det är för sent att ens bry mig om dig. Och jag bryr mig inte ett skit om dig. För det har regnat, det har varit dimma, det har varit sol och det har blåst som fan. Det har varit en vinter, en vår, en sommar och snart är det höst och jag har tänkt på dig i varje årstid. Känner du någonsin av detta? Mina tankar som pågått så länge borde väl märkas av på minsta lilla möjliga sätt? Eller? Allt kan jag inte ha varit så duktig att dölja. Jag vet inte om jag ska vara stolt eller inte. Varför får inte jag lyckas med någonting? Jag och du hade det så perfekt, vi har aldrig haft det perfekt, men det kunde blivit så fantastiskt och helt underbart vackert och fint. Med oss två. Det vet alla, det sa alla, det säger alla, det har alla alltid sagt och det har jag alltid vetat. 
Du, varför kysste du mig den dagen på den festivalen? Jag vill ha svar på det nu. Jag vill verkligen det. För första gången. Innan har det inte spelat någon roll, har bara brytt mig om hur jag mådde innan, för det tillfället och nu i efterhand. Har bara brytt mig om hur det känns och vad jag deppar eller är glad över. Men jag har kommit på att det enda jag är ute efter är att veta vad du hela tiden har tänkt. Du vet, jag vet, alla vet att vi inte är någonting. Inte längre. Vi kan aldrig bli någonting och du har flickvän. Och jag har ju mitt… Fast det spelar ingen roll för mig, jag skulle ge upp vem som helst för dig.
Du, varför kysste du mig den dagen på den festivalen?
Du, varför kysste du mig en, två, femtio, hundra, tvåhundra gånger? Vad tänkte du innan? Vad tänkte du efteråt? Vad tänkte du innan du gjorde det nästa gång och vad tänkte du när du åkte hem? Vad tänkte du när jag hämtade min sovsäck och varför kallade du mig fitta? Jag är glad att du gjorde det, men jag vill bara fråga. Jag är värd varenda svordom i hela världen. Men jag var inte mig själv då, Du. Jag var inte mig själv en enda gång då. Jo, det var jag. När jag var bara med dig, när jag var som närmast dig. Ju närmre dig jag kommer desto mer mig själv blir jag. 
Det tog tid. Det tog en jävla tid, Du. Och tiden är inte slut än, det vet jag inte om den någonsin gör. Den tid som är som mest utdragen, den tiden som blir som fördubblad, då man tänker för mycket och då man inte får något gjort förutom att tänka. Man bara tänker och tänker, tänker ännu mer och får fåglarna att flyga iväg eftersom det knakar så mycket. Jag har nog skrämt iväg många, Du. Jag har försökt skrämma iväg många. Jag har berättat om dig, för alla. Alla vet vem du är, Du. Alla borde få veta vem du är, alla borde få veta vad jag tycker om dig. Om alla visste hur jag såg på dig och vad jag tyckte om dig så skulle du bli en Gud över hela världen. Det är väl självklart, eller hur? Du är som min Gud, det finns ingen jag har så mycket respekt för i hela världen. Jag skulle nog snarare be till dig än om dig nu. För du har blivit något annat, du är bara en metafor. 
Gud är väl bara en metafor också, antar jag. Vad tror du? Jag vet inte vad du tror, och jag vill inte ens veta. För vi kommer aldrig diskutera någonting någon gång. 
Inte förrän vi åker till London. Och månen. Och New York. Du ska ju bli president. Och jag ska följa med dig. ”Men du då? Vart vill du?”, frågade du. Vad menar han? Jaha, jag ja. Jag finns också. Allt handlar om dig, Du. Allt handlar om dina blonda hårstrån som blandas med strålkastarljuset, din röst och din dialekt. Allt handlar fortfarande om de saker du sa till mig som ingen vet om, de som jag bara försöker glömma. 
Jag undrar vad du tänker när du kysser henne nu. Jag undrar vad hon tänker när hon kysser dig. Om hon inte älskar dig så in i helvete så är jag arg, så himla, jädrans arg. För du vet, Du, jag skulle kunna älska dig på ett sätt som ingen annan i hela världen kan. Jag vet vem du är. Herregud, jag är ju du. Du är jag. Det är just därför det är så självklart. Men vet du vad som irriterar mig? Jag ser i dina ögon att du vet, jag såg det hela tiden. Jag vet att du vet, jag vet att du vet att jag vet.
Vet du en sak? Jag har aldrig haft svårt att lämna en människa, att glömma någon. Inte någonting faktiskt. Jag skulle lätt kunna glömma dig, om det inte var så att jag på något konstigt sätt är tvungen att glömma vem jag själv är i så fall. En sak du kanske vet, eller kanske inte vet, vad vet jag? Det är att jag vet att vi kommer ses i framtiden. Jag är inte synsk (fast jo, det är jag iofs ibland), men det är bara så himla självklart. 
När det slutat regna i London så kommer jag och hämtar dig och tar oss någon annanstans. Eller när det bli molnigt i Kalifornien. Jag kanske kommer när Stockholm inte längre är Sveriges huvudstad eller när månen fått sin gravitation.
Förstår du vad jag menar? En dag kommer jag till dig och hämtar dig. Jag kommer och hämtar det jag en gång tappat från mig själv. Det är mitt eget fel, hela mitt liv är mitt eget fel. Men det är okej. Allt är för sent för kärlek, för sent för en första kyss, för sent för Laika. Men ingenting är för sent för oss, för vi är rymden. Vi är existensen och förevigheten, utan begränsning.

Ps: hälsa din flickvän att älska dig. Ds.