11
allt suger så hårt att jag inte ens vill tänka på vad jag heter eller vad som händer imorgon eller i övermorgon men när jag ofrivilligt tänker på det så kommer jag på att jag faktiskt inte bryr mig och sen dör jag
klockan är.
let me be empty and weightless and maybe i'll find some peace tonight.
nervös.
jag skrev ett mail till honom,
så nu är det bara att vänta och se hur bra mitt liv blir.
eller hur dåligt det blir förstås.
11maj/2010
En kloning av någon själ jag inte ägt någon gång,
har spridit sig, delat sig i hela mig.
Lämnat efter sig spår av någonting jag inte känner till,
någonting jag inte nuddat innan.
har spridit sig, delat sig i hela mig.
Lämnat efter sig spår av någonting jag inte känner till,
någonting jag inte nuddat innan.
AldrigEnsam.
Kan inte ta tag i någonting
springer runt
låtsas ha båda fötterna på marken, stadigt, bokstavligen
men egentligen bara slingrar dem sig
runt någonting som egentligen inte ens finns
så det blir ju verkligen bara fel
man kan ju inte dra sig mot någon värld eller någonting att slingra sig runt - som inte finns.
Det fungerar ju inte riktigt så.
Onödigt att sitta här och hulka
tänka för mycket
och helt plötsligt börja gråta i mitt eget kök.
Man gör inte så,
folk ska inte se när man gråter.
Speciellt inte här
vill inte kan inte får inte vara här.
Om någonting bara kunde överraska mig nu nu nu
alldeles för planerat allt.
x.
så.
min första tanke när klockan blev 1.11 var
"åh nu får jag önska mig något"
och tänkte önska mig det gamla vanliga
om honom
men kom på att
nej
det kommer ju aldrig gå i uppfyllelse ändå.
så
jag önskar mig något annat.
nej
det kommer ju aldrig gå i uppfyllelse ändå.
så
jag önskar mig ingenting.
3:1
Har inte gråtit såhär mycket sedan sist jag grät över honom (migsjälv) och gången innan det var också över honom och det var långt innan förra gången och jag vet inte hur jag ska klara det
UnderControl.
Får en människa (en människa som man kollat på i flera år) göra sådär mot en?
Liksom tränga sig in i en endast under natten, då man är hjälplös och isolerad inne i en själv och har inte någon chans att säga ifrån överhuvudtaget. Liksom visa sig vara kanske någon helt annan eller bara en helt ny sida som man själv aldrig lyckas locka fram från honom.
Liksom tränga sig in i en endast under natten, då man är hjälplös och isolerad inne i en själv och har inte någon chans att säga ifrån överhuvudtaget. Liksom visa sig vara kanske någon helt annan eller bara en helt ny sida som man själv aldrig lyckas locka fram från honom.
Får man vakna upp och tro i fem minuter (långa minuter. Hemskt långa minuter när det i drömmen aldrig ens hänt och aldrig kommer hända och när man lyckats bli så glad att man börjar planera ett långt kärkeksbrev i huvudet) att drömmen inträffat på riktigt, ligga där och le för sig själv och minnas in i minst detalj hur han viskade ens namn bakom ett hus och kysste en över hela ansiktet?
Liksom. Liksom är det tillåtet att låta en människa ligga där och bli så upprymd över detta, och sedan komma på efter fem minuter att det inte hänt. Liksom ligga där och sagta komma på att han kanske bara kysste mig en gång ändå, att sedan komma på att han aldrig kysste mig, att komma på att han aldrig skickade ett sms, att jag faktiskt inte ens fick hans nummer och att han i självaste verket inte tog sig tiden att springa efter mig och säga hej med ett snett leende.
I självaste verket sa vi aldrig ens hej.
Får en människa på riktigt gå in en sådär över natten bara för att bidra med falska förhoppningar och en hemsk yrsel när den där junidagen på en festival helt plötsligt förvandlas till dagen efter dagen-då-det-ska-hända med minusgrader och svidande ögon.
Den magvärken.
Magvärken som betyder att man har förlorat. För det skulle aldrig hända. Han skulle aldrig kunna vara rollen i den drömmen. Han gör inte sånt.
Vi gör inte sånt.
öäå.
vill inte benämna det eller mig
b e n ä m n a
säsongsdepression eller vad du nu vill kalla det
men säg då vad detta är.
säg då varför jag ska bli nerdragen i ett hål varje januari-mars,
mesiga svennar
som
faller ner innan alla andra gör det klagar på snön piskar folk med deras egoism pekar på nackdelar bryter mönster och låtsas visa medlidande inför alla dem.
vill inte vara en av dem
är inte en av dem
som
hittar på anledningar att tvinga någon oskyldig själ att putta ner mig
det kommer till mig.
de kommer till mig.
det kommer till mig.
men i år bryr jag mig inte vilket kanske är skillnaden
bryr mig inte om att det sticker överallt och att jag spyr
eftersom att benämna någon slags känsla bara är bullshit och spya i sig självt. att bli nerdragen är inte att förlora eller att behöva stanna upp i tiden och vara tvingad att dölja sina ord inför en hel befolkning (typ).
slå tillbaka. man ska alltid slå tillbaka.
jävla svennemes.
crimewave.
höjer volymen och låtsas att allt är okej och det värker i ögonen och att två kannor té och en liter kaffe är en garanterad överdos av coffein är jag väl medveten om men vem skulle bry sig. kunde inte brytt mig mindre. nyss var allt där uppe. nyss sa jag till mig själv att jag vet hur det känns att ständigt ha bomull under fötterna (som om man flyger) trots att man inte ens är kär och egentligen ingenting alls att vara glad över men egentligen hundra saker att oroa sig över. nu förstår jag att det blir så när man är för naiv och dum och jag förstår att januarimonstret har tagit mig igen och det är ett helvete.
(jag kan inte förstå att det var exakt två hela jävla år sedan jag bokstavligen satt och skakade av hans ord och ett år sedan han fick mig i tårar genom att endast visa sitt namn)
åååå gud.
romeo.
igår bara satt jag och stirrade ut i januarikylan och tänkte för första gången någonsin att jag kanske borde göra någonting. jag kanske skulle ta ett steg och kanske ta risken att kanske trilla ut, dvs. få ett nej. eller inget svar alls. men du vet, vi gör inte sånt. såna som mig. vi vill bara att det ska komma som en vindpust till oss och sedan ska vi stå där och säga att vi inte vill mer och att det inte var värt det. så kanske blir det bäst konsekvenser om jag bara gör någonting själv för en gångs skull. att ta saken i egna händer och sparka ner honom så att han står ord- och mållös istället.
men hur
du vet, vi är inte så bra på sånt. såna som mig.
nej.
min familj äter för mycket kött,
hatar det.
vad är felet på annat
vad är grejen med att äta andra.
blir känslig och mesig och ledsen.
mm.
inburad och lurad av den där ständiga medvinden som jag blir lurad av typ en gång i timmen minst om inte mer. fartblind/kriminell och borde få husrannsakan från alldeles för många själar.
dock så är det då vi njuter, när det är som värst för dem. trots att vi inte vill.
jag vill ju verkligen inte ha det så
och jag har inte ont i magen längre
och jag har inte gråtit över honom än
(inte i år iallafall)
men jag vill bara kunna ta alla andras mod som inte behöver det
kunna sträcka mina armar så långt som ingen annan kan och sen så helt plötsligt har jag blottat mig inför hela världen med min egoism.
sådant mod och så långa armar skulle ingen få ha.
nej, inte övernaturligt. bara orättvist.
synonymer
finns det någon synonym till dig
eller överhuvudtaget en förklaring eller
beskrivning av dig?
det är möjligt att det går att beskriva hur du ser ut
(det är ju jag trots allt bäst på)
men om det går att förtydliga ditt kroppsspråk
och bestämma din art
är en väldigt stor fråga.
tillräckligt stor för att jag ska få hjärtklappning och sinnessubbning.
konservera mig.
sitter alltid i min säng vid 1-2-3tiden på vardagsnätter och undrar varför jag sitter här istället för på någon smutsig gata någon annanstans med dubbelt så många plusgrader. jag undrar ständigt. sådant slöseri, för ingenting. ni (världen. och ni) bara konsumerar mig och försöker få mig användbar till saker jag inte kan göra. det värsta är nog att alla blir nöjda med det och tror att det fungerar. nej. jag tror jag viks ihop snart. slängs. iväg. usch då. fy och skam, så äckligt fint det vore. sluta konsumera, stoppa kapitalismen. konservera mig.
regret my regrets.
det är nog mest för att jag är alldeles för bra för att ta emot ett nej och förtjusande bra på att streta emot alla andra och säga nejnejnej och sedan ännu bättre på att ångra saker.
det vore förmodligen mer spännande om jag sa Ja till allting, gud vad mycket som skulle hända. och så mycket som skulle gå fel. trots det så skulle det bli väldigt mycket roligare, men dock så är det alldeles för icke destruktivt. och så ska det ju inte vara.
251011
dessutom hatar jag denna bloggen. för såfort jag öppnar den så påminner den om honom, såklart, det var ju därför jag gjorde den. för att jag inte kunde hantera mina tankar och ord. så allt handlar fortfarande om honom här.
stranger.
kom precis att tänka på första gången jag såg honom.
när man aldrig sett en människa i verkligheten,
men kan personens ansiktsdrag, röst och utseende i minsta lilla detalj
och sedan ser honom på ett övergångsställ på ett ställe man aldrig varit på innan
och inte varit på sedan
dess,
så sätter det sina spår.
jag har inget luktsinne, behandlar inga människor så bra som det rättvisa vore och gör ingen stor grej av små enstaka händelser.
men lukten under dessa sekunder, kläderna som människorna hade på sig som gick förbi mig, hans leende, hur han helt plötsligt stod med cykeln framför fötterna på mig och hur jag för första gången i mitt liv stod som en fånig, dum idiot och inte kunde få fram ett enda jävla ord
kommer jag aldrig aldrig aldrig glömma hur länge jag än lever och jag kommer aldrig aldrig aldrig känna sådär igen. för det är omöjligt. det kan inte vara möjligt att någon har känt sådär, för det är omöjligt. sinnessjukt.
jag är så fruktansvärt förbannad och arg och irriterad över att jag kunde inbilla mig att det skulle vara så, att livet kändes så, att jag kunde vara så naiv. det är så dumt. för det kommer aldrig kännas så igen, ingen kommer någonsin få mig att le i sömnen igen på det sättet. jag har försökt, tro mig, många gånger sedan dess. men det går inte. och det gör mig så besviken på mig själv att jag är rädd att jag inte kan leva med det.
jag grät när jag såg hans namn. jag gråter inte längre när jag ser hans namn. men jag gråter över de print screenade bilder jag har på hans namn som jag tog då, eftersom jag kan komma ihåg känslan inom mig. och det var så sjukt. det var så sjukt. hur kunde min ryggrad bara försvinna? på grund av en människas små ord.
jag (och ingen annan som känner mig heller) får dock inte glömma att jag är över honom. och att jag inte känner någonting av att se en bild på hans leende, trots dåtidens spasmer. men det är inte det det handlar om alls.
dunk.
säg inte så.
det är inte som jag bara kommer på,
men jag känner mig söndersmulad som kaffepulver
och lika svart och mörk och svår.
ta mig inte för givet,
ta inte min yta för givet,
ta ingen för givet,
för det har vi gjort så många gånger och ingen har tjänat på det.
jag saknar ingen och inget
men allt är fel.
mina högsta drömmar ligger i soptunnan
och saker jag hatat tidigare, tillåter jag äta upp mig.
ska bränna upp skiten.
sverige.
