300311

jag måste ha honom.

220311

jag sa tyst för mig själv
"oj herregud, måste gå. han är inte där"

vänta lite
vi snackar om facebook här.
en skärande ensamhet när han inte syns som online.
vart vill jag komma?

och sen loggar han in
och allt är bra igen.
- där kommer problemet. det finns inget som heter "bra igen" när det gäller oss. hjälp mig att förstå.


220311

denna is är så skrämmande
så skrämmande tyst och ensam och blixtrande
het
samtidigt.
förstår inte hur din tystnad kan låta så förfärligt högt,
ilande ljud
atombomb
er
innanför mina kläder och revben.
förstår inte hur en bild på ditt ansikte kan skapa ett sådant väsen,
trafikolyckor
översvämningar
brutna ben
och brutna löften.
för det är väl du
du som skakar världen
mig
dom
henne honom.
för det är väl du
som målat min vinter höst vår och sommar
det är ju du
som får mig att somna med förhoppningar och regnbågar

210311

kärlek är inget för mig
det har jag alltid sagt.
varför känns det såhär
det är ju skitjobbigt
gör ont
kliar
river
skär.
jag vill inte.
ta bort det.
kärlek
varför ens
använde jag ordet?
vad hände där.
ah gud.

200311

ute efter bekräftelser hela tiden,
jag är galen,
så galen rakt igenom.
blir liksom aldrig nöjd
och helt plötsligt
är jag kär i hundra stycken samtidigt.
det håller inte,
herregud
det håller ju inte.
jag har ingen gräns,
kortsint jävel,
gud
hjälp mig i år.
shit, du är omöjlig
säger dom.
och jag antar att det är så,
vad skulle jag annars vara?
kan inte älska någon
kan inte hata någon.
ge mig dig, så får vi se vad som händer sen.
du är liksom det där jag strävar efter hela tiden,
en hunger som aldrig tar slut.
gud, jag är så trött.
helt utmattad.
gud, hjälp mig i år.

070311

ring klocka ring, ge mig en ny chans. jag vill ingenting med någon inre balans. ta allt jag fått, brinn upp varje lycklig lott. bara ring in något nytt, så jag får dig och får dig i år. emil
.................................................................................................
jensen
skriven av
liksom.

020311

du vet
när allt står still.
verkligen allt.
man går där i minusgraderna, känner ingenting, ingen kyla (och du vet hur mycket jag hatar vinter)
och bara stannar
stirrar
glömmer bort hur jag kom ut,
hur jag kommer in,
och mest av allt
varför jag ska gå in.
han är ju inte där.
det är då det är som värst
det är då jag kommer på vem jag är
vem han är.
jag kommer på att livet är meningslöst utan honom
och jag kommer på att jag inte har honom
och inte kommer få honom.
det är då allt bara svartnar
jag skakar
minusgraderna tränger in i mig
och jag går in,
låtsas som att jag lever igen.
och igen
igen
och igen.

RSS 2.0