180210

Mörkret lixom kramar mig
omfamnar mig och kallar på mig.
Snön virvlar och dansar runt mig
välkomnar mig in i någon värld
jag inte känner till
men kommer komma in i.
Jag vågar inte kolla mörkret i ögonen
fråga vad som kommer hända
vart jag befinner mig
och vad det vill.
Jag tar emot kramarna
kramar tillbaka
dansar med snön
men jag blundar.
Och ler.
Jag har förstått
att mörkret försöker visa mig min insida
och snön smälta bort min yta.
Få mig att förstå,
sluta le,
det är inte du.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0