One night to be confused

vilket jag aldrig heller gjorde.

och det sätter sig både på hjärnan och i hjärtat att höra

eftersom det klingar självklart för mig

och får mig att vilja skylla på arvsanlag

vilket inte är något hjälpmedel i något syfte som helst.

vill slå ihop deras huvuden

långa och ståtliga

men så skärande svårt att tränga sig innanför huden.

omöjigt skulle jag snarare säga.

men han skulle aldrig kunna få mig att ligga på golvet igen

och få mina ögon att vika sig bakåt och tårarna att flöda.

ville aldrig att någon skulle känna på det där,

men jag satt bredvid honom och han kollade på mig med sina rådjursögon och våra händer råkade nudda varandra vilket inte var meningen, så vi drog bort dem och sa "ja det var nog då och där vi lärde känna varandra".

men det var det inte. det var inte där och då.