One night to be confused

jag kom på hur gärna jag vill vara kär,
att lyssna på that look you give that guy med eels
och verkligen tro att man är helt sjukt urspårat galet kär
och naiv och jättegalen och helt från vettet.
och sedan komma på att man är alldeles för neutral
och långsint
och kräsen för att ens känna ruset.
saknar ruset.
att man kan känna sig så jättejätteliten jämfört med någon
som att man inte är någonting alls
och man blir bara mindre och mindre hela tiden
för han är ju så stor
och helt sjuk i huvudet för det måste han ju vara som han får mig att känna.
helt från vettet.
och man älskar det
det är ju det man gör.
och hatar det.
har aldrig hunnit till det stadiet då man blir större,
det är väl det som är problemet.
jag är lite för nertrampad och liten fortfarande,
men drömmar och en fantasi större än universum.
jag lovar.