One night to be confused

två saker får mig att klia på mina sår och inse att jag lever

och det var väl det det hela handlade om

1. han är fruktansvärt oemotståndlig.

2. jag nöjer mig med att han bor där. jag nöjer mig med att det blev en repris. bara jag får se honom då och då, vid små tillfällen och fortfarande bli anfallen av händer på ryggen och på benen och ett "hej" och en puss i pannan. och den där blicken såklart. det får mig att gå sönder och gråta, men detta är ju meningen. det ska göra ont. han ska kolla på mig som om en kattunge har dött när jag säger hejdå. han ska fråga var jag har varit och att han har saknat mig trots att han inte har sprungit runt och letat. han ska säga att det var längesen vi gjorde det här, trots att det bara hänt en gång och båda vet att det var det sista vi gjorde innan allt bara blev ingenting. och inget har varit i onödan. han ska ligga och sova tyst som en kattunge och vara det vackraste jag någonsin sett, och jag ska ligga där och försöka vara lika tyst, gråta mot hans blonda hår och tänka att ut vill jag aldrig komma. nu svider det överallt och jag måste hålla andan, men vi låtsas att det bara är på låtsas.

för han menar något med den blicken och dom små orden och kyssarna, något annat är omöjligt, och så var det ju det där "du får sova hos mig om du vill".