One night to be confused

när man aldrig sett en människa i verkligheten,

men kan personens ansiktsdrag, röst och utseende i minsta lilla detalj

och sedan ser honom på ett övergångsställ på ett ställe man aldrig varit på innan

och inte varit på sedan

dess,

så sätter det sina spår.

jag har inget luktsinne, behandlar inga människor så bra som det rättvisa vore och gör ingen stor grej av små enstaka händelser.

men lukten under dessa sekunder, kläderna som människorna hade på sig som gick förbi mig, hans leende, hur han helt plötsligt stod med cykeln framför fötterna på mig och hur jag för första gången i mitt liv stod som en fånig, dum idiot och inte kunde få fram ett enda jävla ord

kommer jag aldrig aldrig aldrig glömma hur länge jag än lever och jag kommer aldrig aldrig aldrig känna sådär igen. för det är omöjligt. det kan inte vara möjligt att någon har känt sådär, för det är omöjligt. sinnessjukt.

jag är så fruktansvärt förbannad och arg och irriterad över att jag kunde inbilla mig att det skulle vara så, att livet kändes så, att jag kunde vara så naiv. det är så dumt. för det kommer aldrig kännas så igen, ingen kommer någonsin få mig att le i sömnen igen på det sättet. jag har försökt, tro mig, många gånger sedan dess. men det går inte. och det gör mig så besviken på mig själv att jag är rädd att jag inte kan leva med det.

jag grät när jag såg hans namn. jag gråter inte längre när jag ser hans namn. men jag gråter över de print screenade bilder jag har på hans namn som jag tog då, eftersom jag kan komma ihåg känslan inom mig. och det var så sjukt. det var så sjukt. hur kunde min ryggrad bara försvinna? på grund av en människas små ord.

jag (och ingen annan som känner mig heller) får dock inte glömma att jag är över honom. och att jag inte känner någonting av att se en bild på hans leende, trots dåtidens spasmer. men det är inte det det handlar om alls.