One night to be confused

Som om det var en bro som ledde någonstans,
som om jag trodde att det var någon livrem
en hjälp
för att komma över.

Som om sakerna du inte sa betydde någonting,
som om jag trodde att de inte skulle förändra någonting
för mig,
det som inte spelade någon roll för dig.

Som om det gör någon skillnad när mina pengar tar slut,
som om tankarna är så utslitna på dig att de inte orkar tänka någonting annat
än på dig igen
och fortsätta gå runt som något jävla kretslopp.

Som om du inte sa det du inte fick säga, det som spelade roll,
som om jag inte sa någonting
till svar
det som kunde gjort allting bra igen.

Som om inte allt började med ett slut och slutade med en början,
som om jag inte vetat det hela tiden.
En jakt på lycka
blev en slakt av fred.

jag har aldrig varit förvånad,
har aldrig frågat mig själv eller någon annan
"hur kunde detta hända?"
har aldrig skakat på huvudet eller kommit med någon förklaring när någon sagt att det är så förbaskat sorgligt.
för det är så förbaskat sorgligt,
helt fruktansvärt äckligt jobbigt orättvist sorgligt.
men förvånad är jag inte,
varför skulle detta inte hända
mig liksom.
jag visste det hela tiden,
varför skulle någonting bli bra,
varför skulle jag någonsin lyckas med någonting?
det är det enda som inte är sorgligt,
jag vet vem jag är.
(ingen)

men
jag blev ju helt såld.
är fortfarande.
helt isolerad,
jag blev förstörd.
rakt igenom.

och det är det som är sorgligt.
att meningen
från hans första ord
var att jag skulle bli förstörd.

jag visste det från hans första ord.
och jag ville inte, för allt i världen, stoppa honom.
mig själv.
han var rätt.

är.

gick på tå
för att inte missa ett enda ord vad han sjöng.
stod som förstelnad.
grät.
för du har glömt mig.
och allt är
fucking försent.

sinnes-jävla-sjukt.
Simon Norrsveden – Innan du glömmer mig

vilket jävla träsk
vi har hamnat i.
du och jag.
(i wish)
jag,
bara jag. såklart. tyvärr.
som vi omfamnas av vårvinden
/som mest består av dimma/
så dansar vi ändå,
låter tankarna glida iväg på något annat
så att vi kan leva våra vanliga
problemlösa liv,
för att sedan gå hem
och tänka på det då istället.
musiken drar med sig värmen i rummet,
tillsammans med datafläkten och de dåliga högtalarna,
och får rummet att bli kallt
och färglöst.
sen sitter jag där,
stirrar,
och funderar på den där frågan som snurrar som en karusell i hjärnan.
vi var vi var 16 år
du och jag.
och sen tog det stopp.
16 år du och jag.
det fanns något vi hade tillsammans,
en ålder.
har vi någonsin haft någonting mer?
i said i want you,
just exactly like i used to.
baby, this is only bringing me down.
det där har snurrat i mitt huvud sedan jag hörde den första gången, då och då.
aldrig har den svidigt så mycket.
den sved, e.

Jag vet inte varför jag gör såhär.
Varken mot mig själv eller andra.
Jag sårar andra
jag sårar mig själv
jag vet inte vad jag håller på med.
Jag blir bara inte nöjd,
och om jag inte blir det så bryr jag mig inte
om någonting.

Höst
du kan inte få mig på ben igen
du är inte som våren.
Let go.
Herregud
vad ska jag göra?
Jag kommer falla ihop
igen
som alltid på hösten.
Jag klarar inte mig själv,
jag klarar inte detta.
Jag dödar mig själv.